Safari=äventyr

Nej, safari betyder faktiskt resa på Swahili. Game drives, brukar man tala om här. Spel-körningar?... Visst var det ett äventyr, men mest på grund av bilen…

Med mina föräldrar här på besök, beslöt vi oss för att kolla in nationalparken i Samburu. 6-7 timmar med bil beroende på trafiken, i nordvästlig riktning. För att inte köra för mycket bil på en och samma dag, skulle vi övernatta i Mt Kenya Safari club. Clubben visade sig vara ett snofsigt ställe , med stora gräsmattor, värmd simbassäng, ridmöjligheter o 9-håls par-3 golfbana. Vi hade ett eget hus, med två rum och vardagsrum emellan. När maten dessutom var riktigt hyfsad, var det lätt att vara nöjd. Flickorna var o rida medan Nicu o jag spelade golf. Det var Nicus första runda…kanske det ännu blir golfare av honom.

Lunchbesök

Följande morgon när vi skulle starta, lät bilen som en hackande högljudd symaskin, inte bra. Det var inte tal om att köra med den. Med hotellets direktörs och mekanikers hjälp, fick jag bilen bogserad till en verkstad i närmaste stad. På ett par-tre timmar fick dom bilen i körbart skick, men inte i sådant att man skulle våga sig ut i ödemarkerna. Vi blev kvar på hotellet ännu en dag, innan dom sedan nästa dag fixade skjuts åt oss. Planen var att lämna bilen kvar på verkstaden för att fixas i två dagars tid.

Här var man skyddad från
översvämmningar, elefanter o
flodhästar.

Sagt och gjort. Med hotellets bil åkte vi ut i ödemarken och vårt läger. Platsen var fin, intill floden i s.k. tälthus. Det är alltså nog tältväggar, men ordentligt golv o så brukar badrummen vara murade o kaklade. De här tälten stod på pålar, eftersom hela lägret spolades iväg för några år sedan, när det regnade mer än normalt. En minibassäng fanns också på terrassen, där var det skönt att svalka sig efter safarina, eller annars bara mitt på dagen. Den relativt svala natten såg till att vattnet inte var alltför varmt…

På två dagar hann vi med fyra utflykter och en hel del bongade djur.

Samburu bjuder på annorlunda natur än Maasai Mara, Samburu är kargare. Vi såg nog så gott som allt vi kommit för att se och lite till. Flodhästarna hade dragit sig undan, så dem missade vi, men belönades i stället med leopard o lejon, som är sällsynta i området. Elefanter fanns det mycket, som bäst hamnade vi mitt i en flock med ca 50. Girafferna i området är också speciellt vackra, kolla in mönstringen, vackrare än de i Maasai Mara. Nya bekantskaper var strutsen och schakalen.

Leoparden måste vara ett av världens vackraste djur.

Två utflykter i dagen är nog max, de brukar ta ca två och en halv timme. Normalt kör man både strax efter soluppgång o strax innan solnedgången. Som alla vet (?) så är det ju då djuren börjar röra på sig. Så chillar man lite mellan varven, äter lunch o sånt. Efter andra keikkan blir det normalt middag o sen i säng. Plain and simple.

Den somaliska strutsen

När man (jag) skriver blogg blir det lätt att bara peka ut sånt som är annorlunda (och ofta sämre). Jag har väl en inneboende tro att det är sånt folk vill höra om. Nu är det ju inte meningen med bloggen, att racka ner på Afrika, inte alls. Här finns mycket som är bättre än i Europa, ta bara människornas inställning t.ex. Man bekymrar sig inte i onödan om framtiden, njuter (dom som har möjligheten) av stunden. Också fattiga, som finns i kreti o pleti, verkar för det mesta vara på gott humör. Ser man sig omkring sig här så inser man att västländernas stressade samhällen inte kanske ändå är perfekta. De fungerar, visst, men vad är stressens pris? Det syns kanske inte ännu, men hur är det om 10-20, när stressgenerationerna börjar bli gamla?

Att leva här är en ständig kamp med samvetet. Man ser eländet på många håll, dagligen. Det finns många att tycka synd om här, också om det inte hjälper med bara det. Samtidigt känner åtminstone jag att det inte går att hjälpa alla. Skulle jag ha ett lika stort hjärta som Tobias mamma Antonia (vars hjärta måtte vara större än ett hus), skulle jag inte säkert göra något annat än hjälpa andra. Tyvärr har jag inte ännu kommit upp till samma nivå och kommer nog aldrig att göra det. Däremot försöker vi hjälpa några, redan det att behandla dem som människor är ett steg på vägen. De rika kenianerna är oftast svinrika, men behandlar sina anställda lika ofta svinaktigt. De betalar dåliga löner, skriver inga arbetsavtal och försenar sig ofta med betalningarna. Inte att undra på att det är populärare att söka anställning hos utlänningar. Hos dem behandlas personalen oftast hyggligt, också om lönerna i våra ögon är löjliga.

Giraffer på utflykt i Egypten, jag menar Samburu...

Kanske det är att fly sitt ansvar att säga att jag vill hjälpa dem att hjälpa sig själva, men det är precis det vi insett kanske fungerar bäst. Pengar kan man dela ut till vänster och höger, men det finns aldrig tillräckligt. I stället beslöt vi oss för att låna vår hushållare pengar, så att hans son kan utbilda sig. Det är visserligen fråga om ett lån, men med nollränta lång återbetalningstid. Kan det hjälpa honom att hitta jobb, är det redan ett stort steg på vägen, en mindre att försörja.

Tyvärr finns det många katoliker också här, vilket betyder att många familjer har stora barnaskaror. Jag kan inte förstå hur man kan resonera som katolikerna gör, gällande preventivmedel. Om det finns en kontinent som behöver skyddad sex, så är det Afrika. Inte bara med tanke på ekonomin, utan också för könssjukdomarnas skull. Uganda här i grannen hör visst till länderna med de största AIDS-problemen. Lösningen är säkert att förbjuda homosexualiteten… PS, det har man alltså gjort, om ni inte visste det. Det är inte tillåtet i Kenya heller, men inte straffbart om jag förstått rätt.

Oj så jag går på, det måste vara påsken som gör mig så vemodig. Nästa gång får det bli mer om flygning. Jag har nu flugit 80 timmar, och väntar nu på att bli utcheckad (ifall jag klarar det). Det ÄR annorlunda att flyga här, ingen tvekan om saken. Å andra sidan, det var en av orsakerna till att komma hit…

Underligheter och annat ja vähän suomeksikin

Små betraktelser, som man bara kan uppleva i Afrika (tror jag):

Måndag:

Körde ut från bostadsområdet, höll på att köra över en familj vildsvin, som stilla korsade vägen.

Tisdag: Dom har satt upp skylten igen, vid bommen till bostadsområdet. Skylten som varnar för att två lejon synts på området.

Onsdag: Babianerna satt helt coolt på vägen när jag kom körande. Dom flyttade bara på sig så mycket att jag rymdes förbi, men blicken jag fick av mamman till småttingarna var inte nådig. Jag tror inte jag hade överlevt utanför bilen.

Har nog hört om speeding, men vad är overspeeding...

Torsdag: Körde till jobbet på kvällen. Ur mörkret vid vägrenen dök plötsligt en kamel upp, tydligen ute på kvällspromenad. Inga reflexband förstås, men å andra sidan, var skulle man fästa dom?

Ta förresten och prova på att köra på en asfaltväg, utan väg markeringar, i mörkret (alltså inga gatlyktor). Så sätter du till mötande trafik, som gladeligen brassar på minst 80 på en femtians väg. Hälften av dom kör dessutom med helljusen på, andra hälften har lyktorna annars riktade åt fanders (läs: i ögonen på mötande trafik). Emellanåt möter du dessutom nån som kör förbi en annan bil, just i en kurva… Jag rekommenderar inte mörkerkörning i Afrika.

Har nu flygit i en månad. Början var intensiv, men bristen på instruktörer har lugnat ner takten. Vissa instruktörer låter dom oss inte flyga med, de lär ska vara lite väl pro pilotfacket. Där har vi som tidigare sagt inte många vänner. Fick ett litet bevis på det igen.

Eftersom epåletterna var slut i uniformslagret, beslöt jag mig helt enkelt för att tillfälligt använda mina från Finnair. Dom är visserligen platina när det borde vara guldränder, men antalen stämmer ju. Inte kan det vara så noga, tänkte jag.

Tänk om (tänkTom). Flög igår med min chef. Han hade fått en upprörd rapport om att nån flyger med fel färgs ränder på axelklaffarna. Det ledde till flera upprörda mejl från olika håll. Jag pekades dock inte ut, dom trodde det var någon annan. Chefen gav mig sina. Jo nej, onödigt att vänta sig öppna armar från facket.

 

Kynä sopii hyvin uusien jämien kanssa...

Lopuksi sama suomeksi. Eli täkäläiseltä lentäjäliitolta on turha odottaa olalle taputuksia. Koska kultaisen jämät olivat loppuneet rättivarastosta, käytin Finnairilta saamiani. Ainoa ero että ne ovat platinanvärisiä, kun pitäisivät olla kullattuja. Hällä väliä, ainakaan tilapäisesti, ajattelin. Eilen jouduin ajattelemaan uudestaan. Lensin pomoni kanssa ja hän kertoi että joku oli raportoinut väärän värisistä jämistä, ja saanut aikaiseksi kauhean viestiketjun. Eivät kuitenkaan olleet tunnistaneet minua, vaan luulivat sen olleen joku toinen. Hyvä niin. Pomo antoi omansa minulle. Tällaistako tämä nyt sitten tulee olemaan? Noh, sääli on sairaus.