Juna meni jo

Vanhempani kävivät jouluna kylässä, ja tietenkin lähdettiin
safarille, sana joka swahiliksi muuten tarkoittaa matkaa.

Afrikassa arki alkoi painamaan päälle, ja tuntui ettei mitään uutta tapahdu. Yhteiskunta ja miten se toimii (tai lähinnä ei toimi) on jo tuttua. Liikenneongelmat ovat myös tiedossa ja niin hallussa kuten voi vain olla, tosin olen huomannut ajavani yhä enemmän kuin paikalliset. Ulkopuolinen todennäköisesti väittäisi että ajan holtittomasti, itse sanoisin että kyseessä on riskien hallinta. Siinä missä paikalliset ovat ajokorttinsa muropaketista saaneet, itse olen ainakin joskus osannut liikennesäännöt ja –kulttuurin. Ohittelen siis aina kun on mahdollista, kiilaan eteen jos näen että auto pystyy väistämään yms, eli ihan kuten kaikki muutkin täällä. Koska autoni, rähjäinen -97 Subaru Forester, ei massasta erotu, joku voisi varmaan luulla paikalliseksi. Kenialaisista vain noin prosentti ovat kuitenkin valkoisia (jos edes sitäkään), joten erotun kyllä kaikesta huolimatta.

Syksyllä sain lentää muutaman kuukauden ongelmitta, se olikin ihan mukavaa aikaa. Kyselin jo silloin sopimuksen jatkamisesta, tietenkään saamatta vastausta. Aikuisten oikeasti en ollut kyllä vastausta odottanutkaan, tarkoituksena oli vain laittaa asia vireille myöhäisempää ajankohtaa varten.

Persaukisten hommaa. Mutta jos oikein tarkkaan katsoo niin
huomaa tuon leijonan kuonon...

Loppusyksystä rupesi taas tapahtumaan. Yhtiö huomasi maksaneensa meille lisiä joita ei löytynyt sopimuksesta. Osa lisistä oli aiemmin sovittu, osa tuli meillekin yllätyksenä, mutta mietimme että kai yhtiö saa maksaa mitä haluaa. Suurista summista ei kuitenkaan ollut kyse, me kolme jannua olimme puolen vuoden aikana saaneet yhteensä 10.000€ lisiä. Sen kun jakaa kuuteen ja vielä kolmelle jampalle, niin huomaa ettei rikastumisesta ollut kyse.

Yllätyksemme oli sitäkin suurempi kun yhtiö aikuisten oikeasti rupesi niitä vaatimaan ja sitten yhtäkkiä ilmoitti vähentävänsä ne palkasta. Yritimme hoitaa asian esimiehemme kanssa, mutta hän oli voimaton. Pääohjaaja sitten ensiksi perui vähennykset, muuttaakseen kantansa vuorokautta myöhemmin 180 astetta. Tämä uusi muutos tuli muuten joulupäivänä…

Yritimme taistella asiasta, osittain sairasloman kautta, huonolla tuloksella. Sen verran saimme myös selviteltyä ettei asiaa kannata oikeuteen viedä, vaikka miten hyvällä pohjalla tahansa. Koska pääohjaaja ei suostunut meitä tapaamaan, menimme suoraan HR-päällikön luokse. Yllätyimme positiivisesti kun hän oli kanssamme samaa mieltä, tehdystä työstä tulee saada palkka, joten lisät palautettaisiin.

Sunset a' la Africa

Samassa kokouksessa tuli kuitenkin jobinpostia, HR-päällikkö vahvisti ettei sopimuksiamme tultaisi jatkamaan. Tämäkään ei tullut mitenkään yllätyksenä, vaikka elättelin toiveita jatkosta. Selitys oli että lupien saaminen olisi liian hankalaa, varsinkin kun liitto vastustaisi asiaa. Paikallisen byrokratian nähneenä asiassa varmaan paljon totuutta, joskaan uskon ettei yhtiöllä enää kauheasti haluja ole. Kyse ei ole siitä ettemme olisi tehneet hyvää työtä, kyse on lähinnä siitä ettei kolmen tyypin vuoksi kannata kauheasti ruutia tuhlata. Noh, elämä on.

Asiat eivät koskaan ole mustavalkoisia. Olen monta kertaa ollut täysin kypsä oleskeluun täällä ja valmis lähtemään vaikka siltä istumalta. Toisaalta, usein kyllä elämä on varsin leppoisaa ja mukavaa täällä. Viikonloppuisin tulee usein tavattua ystäviä grillailun tai syömisen merkeissä, tuleepa siellä aika usein muutama olutkin juotua. Alkoholikulutukseni on kieltämättä Kenia-oleskelun aikana noussut. Perhe viihtyy ja olemme pikkuhiljaa asettuneet taloksi ja tulleet osaksi paikallista ankkalampea. Sää on 95% mitä mahtavin, ilmasto on suomalaiselle ihan loistava. Paljon aurinkoa muttei liian kuumaa kuitenkaan. Varjossa on yleensä ihan sopiva lämpötila. Illalla lämpötila tippuu ja yöllä on sopivan viileätä jotta uni maistuisi hyvin.

Näitä positiivisia puolia ynnäillessä, esim. luonto ja eläimet tai rannikon kuumuus, tuntuu kieltämättä hieman ikävältä jättää tämä kaikki. Jos afrikkalaisen elämäntyylin pystyy sopeutumaan niin mikäs ettei täällä ollessa. Stressiä on vähemmän ja hymyjä enemmän. Asiat eivät kuitenkaan usein toimi, mutta jos sen kanssa pystyy elämään, silloin tämä on hyvä paikka. Itse en osaa vielä sanoa, pystyisinkö vakituisesti muuttamaan tänne. Välillä sapettaa välillä ei, mutta kai sitä pikkuhiljaa sopeutuu. Yhä harvemmin poltan nykyään käämät täällä, joten ehkä minäkin olen sopeutumassa.

Sopimusta on nyt neljä kuukautta jäljellä, mikä tuntuu ihan liian lyhyeltä ajalta. Nyt täytyy sitten toteuttaa se mikä vielä on näkemättä ja kokematta.

Öken, öken och öken

Öken, öken och öken. I två timmar satt jag och tittade ut från flygplansfönstret. Medan jag tittade, insåg jag några saker. Det finns en massa sand i världen och människan är ganska liten, för att nämna ett par. Jag hänfördes också av det fascinerande landskapet, trots att det mestadels bestod av sand,

Khartoum, där Vita Nilen och Blå Nilen förenas till Nilen.

växlade det hela tiden. Jag har svårt att tänka mig hur man kan leva där och är samtidigt glad över att kunna se det hela från 10km:s höjd och inte där nerifrån.

Det här var igen ett tillfälle där jag insåg hur stort Afrika är, men inte bara det. Det är också en kontinent som till stora delar är obefolkad och det finns en orsak till det.

I går flög jag till Yaoundé i Kamerun, tvärs över den afrikanska kontinenten. Det är en nästan fyra timmars flygning som till största delen går över Kongo. Kongo ser till största delen ut att bestå av skog och skog. Det gick länga tider då jag inte kunde se en enda väg. Det är inte precis där man vill nödlanda, chansen är stor att man försvinner för gott.

Flyger man söderut finns det också stora områden som inte ser ut att ha bosättning. Trädlösa savanner och karga bergskedjor finns det mycket av, inget vidare för nödlandningar det heller. Vill man nödlanda på ett flygfält, och det vill man ju, så är alternativen ganska få. Till skillnad från Europa får man faktiskt hålla reda på dem hela tiden. Dessutom kan man inte räkna med att flygledningen är till någon hjälp, så ganska ensam är man om något händer. På natten finns ännu färre alternativ.

Enligt Povel Ramel så tömmer araberna sina timglas i Sahara,
Om nu nån ännu minns vad timglas är för något...

Jag är på väg hem för ett snabbesök på en vecka. Ska träffa kompisar, men framförallt på fiskeresa. Jag missade den i fjol, men nu blir det av. Resan är något jag väntat på länge. Vi tillbringade nyss en vecka vid Kenyas kust i värme och lyx, men trots det gick jag mest och väntade på fiskeresan. Underlig är människans själ.

Ibland krävs inte mycket för att man ska bli glad. Mera som ett skämt annonserade jag efter någon som kan slänga hem mig från flygfältet (landning vid midnatt). Men ser man på, min gamla klasskompis från låg- och högstadiet Sara lovade köra hem mig. Hon jobbar på fältet och tyckte att Nordsjö är på vägen till Munksnäs! Tack snälla du, visst finns det snälla människor ute i världen..

Trafik och tro

Det är populärt i Finland att klaga på hur folk kör, men på riktigt, folk kör bra där. Här ser man och upplever dagligen bristen på hyfsad trafikkultur. Det lönar sig inte att tala i telefon medan man kör här (inte för att det ens är tillåtet), bäst att hålla ögonen på trafiken runtomkring.

Ett par exempel.

Normal transport på Mombasa rd.

Förra veckan körde jag till jobbet tidigt på morgonen. Strax innan sex, då det ännu var mörkt, körde jag på en av huvudvägarna, några km från flygfältet. Mombasa rd är sexfilig väg (alltså tre fileråt båda hållen) med träd och gräs i mitten. Där är alltid trafik, den där tiden inte så mycket men i alla fall.

Jag körde efter en buss och vi körde inte så hårt, kanske 50km/h. Det berodde på att vi passerade en anslutande väg, därifrån det nästan alltid kommer trafik. Längre fram, mellan vägarna, kunde jag skymta något rött ljus och jag hann tänka att det var ett underligt ställe att parkera bilen på, mellan träden.

I det samma började bussen framför mig bromsa. Inte speciellt hastigt, eftersom jag inte hade några som helst problem med att själv sakta in. Plötsligt körde bussen av vägen och ner i diket, där den lade sig på sida! Det hela gick så snabbt att jag inte ens hann fundera på att stanna, noterade bara diket var vattenfyllt och bussen inte såg ut att fått skador. Jag vet inte riktigt varför bussen körde av vägen, jag såg inget som hindrade mig. Kanske någon framför bussen bromsade plötsligt, vilket är ganska troligt. Hundra meter längre fram såg jag nämligen att de röda ljuset jag tidigare upptäckt, kom från en kraschad personbil. Den olyckan måste ha hänt nyligen, eftersom körljusen ännu lyste. Där hade också samlats en hop människor och alla bilar körde förstås sakta för att se vad som hänt. Det här är något kenyanerna är synnerligen bra på, det med att gröta till trafiken för att kolla in olyckor. Bättre än finnar faktiskt.

För ett par dagar sedan körde jag till jobbet mitt på dagen. Magadi rd är ganska kurvig, med en del trafik. Jag blev rätt så förvånad när jag plötsligt upptäckte en bil som kom emot mig, på min fil! Han hade helt enkelt beslutat sig att köra om i kurva utan sikt (det här är de också bra på här), och nu litade han på att jag skulle väja. Han kunde det inte eftersom han var utanför bussen.

En kilometer senare stod en buss vid sidan av vägen, inte på en hållplats. Precis innan jag var vid den, beslöt den sig för att komma in på vägen igen. Igen tvingades jag bromsa in för att inte krocka. Kanske man själv borde köra omkring med en buss, size matters. Nå, Landcruisern är förstås nog ganska stor.

Bilen som körde förbi i kurvan, och fotografiet här sammanfattar ganska bra vad hela den afrikanska livsstilen går ut på, faith – tro. Det är inte direkt tron på att gud fixar det, mera en laissez fare dvs det löser sig nog. Ordnar det sig inte så, ja där har tiden kommit för att lämna det jordliga. Bilen som kommer emot väjar nog, springer jag över vägen i den beckmörka natten utan reflex (vad är det?) så missar nog bilarna mig, etc. Listan kan göras längre, mycket längre. Det här får mig att tro att Norsens tidning Föris måste haft afrikanska rötter, var inte devisen ”Allt hommar sig”…

I mångt och mycket är det förstås bra att inte stressa för mycket, men å andra sidan är inte samhället så effektivt då heller. Jag är faktiskt lite överraskad att vi oftast kommer iväg enligt tidtabell med flyget.

Flyget ja. Alla har säkert sett ”follow me” bilar på flygfälten, åtminstone på film. Nairobi har också ett par tre av dem. Deras huvuduppgift är att guida in planen till parkeringsplatserna, eftersom de flesta platser saknar elektronisk guidning. Liksom i så många andra länder tror jag att de här sherifferna (de heter marschallers på engelska) har lite machoistiska drag, åtminstone är de övertygade om sin egen vikt i guld. De tycks också vara befriade från de generella körreglerna på fältet, åtminstone följer de inte dem. Å andra sidan, de är ju lagen…

I förrgår, när vi skulle parkera flyget, såg vi inte till dem nånstans och tvingades till slut parkera utan hjälp. Det går i och för sig helt bra men är i princip inte lagligt. Hursomhelst fick vi senare veta att två av dem krockat ordentligt! Jag hoppa att ingen blev skadad, men åtminstone ena bilen lär ska ha varit  ordentligt tillplattad. Tror jag att de kommer att köra försiktigare i framtiden? Kom igen, det här är Afrika…

Tillbaka i vardagen igen.

Sommaren var underbar i Finland, med fint väder, go’ mat o ännu bättre vänner. Nu har vardagen återvänt också till Nairobi. Barnens skola har börjat igen, Ira pysslar med sitt och jag flyger för det mesta. Började med simulator i London (som gick helt hyfsat) och är nu ute på linjerna igen.

Notera hur olika mönster girafferna kan ha.

Vapenvilan med chefen verkar hålla, vi är artiga med varandra och han t.o.m. stöder mig när jag ska ha mina lediga veckor. Ja, för dom som inte visste om det, så står det i kontraktet 8 veckor jobb och 2 veckor ledigt. Det är alltså tänkt för någon som är här utan familj och sedan pendlar hem emellanåt. Eftersom min familj är här så bara tackar jag och tar emot.

I gengäld för att chefen behandlar mig väl, så försöker jag vara mindre besvärlig. I praktiken betyder det här att jag kanske lite blundar emellanåt. Det betyder förstås INTE att jag tullar på flygsäkerheten, men det finns vissa situationer där det kanske är helt enkelt lättare att inte protestera. En sådan sak är att till nya destinationer borde jag ha en skolningskapten med, enligt paragraferna. Det är inte en helt vettig paragraf, men den finns där. Kenyanerna bryr sig inte om den, så emellanåt tröttnar man på att vara Don Quijote och hela tiden slåss mot väderkvarnarna. Det är lite som att i Finnair kräva speciell checkout för att man ska flyga till Kuopio, bara för att man inte varit där under det senaste året. Medan man i Finland hastigt och lustigt skulle ta bort paragrafen eller ändra den, så här struntar man mer eller mindre i den. Den ändras sedan när den ändras, om den ändras. Det är ju inte så viktigt eftersom ingen ändå bryr sig om den…

Den stora migrationen håller på.

Det nya för oss här har varit olika slags magbobbor. Hittills har de inte varit allvarliga, men nog relativt seglivade. Oftast härstammar de från smutsig mat, i synnerhet sallad är lätt förorenat. En bra orsak till att lämna kanin maten (=sallad) ifred… Nu senast krävde det två penicillin kurer innan bobban gav sig. Det hjälper inte fast man hemma skulle vara hur hygienisk som helst, det är restauranger o dyl som är riskzoner.

Vardagen här är inte så annorlunda än i Finland. Visst skiljer förstås vädret t.ex., här vet man att det är lite svalt på morgonen men blir varmt på dagen och oftast regnar det inte. Det är nog kanske för barnen som skillnaderna är större. Nicolas (7år) går nu i klass 3 och Ronja (10år) i klass 5. Skoldagarna är långa, från kvar över åtta till nästan fyra. En halvtimmes paus har de samt en timmes lunchpaus, inga andra raster. Halva lunchen går dessutom ofta åt till extra aktiviteter som musik, simning eller squash. Å andra sidan har de gymnastik nästan varje dag, så nån slags motion blir det ju nog och utlopp för lite energi.

Det är inte heller tal om att barnen skulle kunna ta sig själv till skolan, inte då. Man kan förstås betala för skolskjuts, men de allra flesta för och hämtar barnen själv. I och med att det inte egentligen finns kvällshobbyn på vardagar, så slipper man köra flera gånger, vilket förstås är skönt. Mörkt blir det klockan sju, och det betyder på riktigt mörkt. Gatlyktorna är ganska sällsynta här, så efter mörkrets inbrott undviker vi nog att röra oss, men inte finns det ett så stort behov heller. Jag kör förstås på udda tider till och från jobbet, men hittills har jag inte stött på problem, rör mig nog mest på trafikerade vägar förstås.

Vilostund med leopardskinn.

När vi kom hit hade jag en tanke om att göra världen till ett bättre ställe. Tyvärr har det inte förverkligats, inte så som jag tänkt i alla fall. Visst stöder vi en skola för fattiga, men det är nog mest ekonomiskt. Å andra sidan är det förstås oftast pengar som behövs. Samtidigt försöker vi ta bra hand om vår personal, men det är ofta en liten balansgång. Det fungerar inte med att vara för rejäl, det leder till förslappning ganska hastigt. Tyvärr är det så, det fick vi själva också erfara. Vi försökte till en början vara så där nordiskt reko, med mycket friheter att själv bestämma över arbetsdagen och dess längd, så länge arbetet blir gjort. Det fungerade inte och vi fick övergå till mer traditionell arbetsgivarstil, men exakta arbetstider och uppgifter. Nu har det fungerat bättre.