Not quite Strömsö

Är det nån som minns Freddes kompensationsfaktor-teori, från Solsidan säsong 2 eller 3? Kanske rentav säsong 1? Det är lite samma som vi i Finland kanske kunde kalla lätkäspelar- eller formelchaufförsteorin. Ni vet, varför får hockeyspelarna o killar som Räikkönen dom snygga brudarna? Det är alltså på grund av kompensationsteorin.

Big blue eyes, jag menar brown eyes...

Jag misstänker att vårt liv här i Nairobi också baserar sig på en slags kompensationsteori, en annan variant visserligen. Jag hittar nämligen ingen annan orsak till att det inte går som Strömsö. Den Nyströmska förbannelsen är förstås en annan möjlighet. Förbannelse är väl i och för sig ett väl kraftigt ord, men det händer och fötter alltid i Nyströms släkt.

Vi ska se om jag kommer ihåg alla den sista tidens ösmörtS.

Först då bilarna, sju sorger o åtta bekymmer. Pradon har reparerats mer än jag minns, haft 2 punkteringar (i och för sig ”bara” luft som försvunnit mellan fälgen o däcket), tappat servon tre gånger, skråmats av vår chaufförskille. Subarun har haft en punktering o förra veckan slocknade motorn några gånger. Tur nog nära hemma, så Ira lyckades ta sig ända hem. Jag fyllde på kylarvätskan o for ut på provtur. Just när jag var övertygad om att den inte har något fel, slocknade den igen. Mekanikerns teori var att det kanske (obs, kanske) berodde på dåligt luft- och bränslefilter. Så nu återstår att se om felet ”gick sönder”, dvs försvann. Kul att ge sig ut med den…

Vattenboilern berättade jag innan om, parasit har både Ira o jag nu haft (ingen malaria, ännu…). Vi beställde sängar till gästrummet från lokala snickarskolan, när de kom var sängarna 4 cm för breda o 8 cm för långa. Det märkte vi förstås först när vi fick madrasserna…

Äh, inte tänker jag göra listan längre, poängen gick säkert fram. Ingenting fungerar på automatik här, ofta känner man sig som dagisfröken. Du kan i princip inte lita på att nånting blir gjort eller något händer, om du inte konstant följer upp, ringer o håller koll på saken. För du t. ex. bilen på reparation, måste du hålla koll på att dom inte byter bort orginaldelar o ersätter dom med kinesiskt crap, eller bara sätter lite lim (signaturen ”erfaren”). Eller då elmontören som installerade för tunn ledning till vattenboilern (men det var ju inte hans fel, utan killen som sålde fel ledning åt honom…).

20 elefanter kan inte ha fel, gyttja är helt rätt.

Allt detta är alltså vardag i här i Kenya och är bland annat vad som skiljer landet från i-länder. Glöm alltså Strömsö, Teletubbies kunde vara bättre serie. Efter ett drygt halvår, börjar vi så småningom lära oss, men det är svårt. Det krävs tålamod, tålamod och tålamod. Humor hjälper också, ja egentligen går det inte utan humor. Tålamod har jag mycket av, men det som varit svårast för mig är att inse att allt inte fungerar, hur du än gör. Jag vet till exempel att elektrikern inte kommer på utsatt tid, men ändå lyckas han alltid överraska mig med att komma senare. Han kanske fixar det mesta, men just den viktigaste delen saknar han. Osv, osv.

Samtidigt är livet här sådär generellt väldigt behagligt. Klimatet passar som p.i.g. (p…en i Greta), tempot är långsamt och behagligt (omvänd psykoteori) och ofta middagar eller grillning på veckoslutet. Vet inte om det är isoleringen under kvällar, men veckosluten träffas folk ofta, dricker en hel del öl o bara umgås. Betydligt mer än i Finland. Kan delvis bero på att barnen inte har hobbyn egentligen alls under veckosluten, eller mycket sällan. I går var vi t ex bjudna till min squashkompis, en egyptier. Gästerna bestod av en blandning av libaneser och egyptier, plus vi. Träffade också egyptiska ambassadören där, som verkade vara en trevlig kille. Några av gästerna  kallade honom his excellency, det klarade jag dock inte av, tror inte han brydde sig. Det var hursomhelst intressant att träffa nya människor, och äta egyptisk-libanesisk mat.

Det som kanske lite stör mig är att det verkar vara lite av ankdamm över det hela. Britterna umgås med britter (eller åtminstone alltid typ med samma människor), egyptierna med egyptier osv. Själv tycker jag att det vore kul med lite mer blandat gäng, men det får vi väl försöka fixa sen, när vi ordnar något.

Snart är det dags igen, den här gången på riktigt...

Snacka om tajming. I nästan två månader har jag gått omkring och väntat på nästa skolning, med en stigande oroskänsla (tvivlet på att blir det alls av). Beslöt mig sen för att göra en stickare till Finland och träffa kompisar. Bokade biljetter till onsdagen (alltså om tre dagar). Nu plötsligt, i förrgår, började saker och ting igen röra på sig. Skolningen går vidare och plötsligt är det bråttom. Simulatorn i Amsterdam är bokad till…just det, på onsdag blir det avfärd. Kanske. Vågar inte riktigt lita på att det blir av förrän jag sitter på flyget… Så var det med den Finlandsresan då. Nå, bra är det förstås att jag kanske snart får jobba. Just som jag blivit van med att bara vara… C’est la vie, eller kanske mer träffande hakuna matata.