Tillbaka i vardagen igen.

Sommaren var underbar i Finland, med fint väder, go’ mat o ännu bättre vänner. Nu har vardagen återvänt också till Nairobi. Barnens skola har börjat igen, Ira pysslar med sitt och jag flyger för det mesta. Började med simulator i London (som gick helt hyfsat) och är nu ute på linjerna igen.

Notera hur olika mönster girafferna kan ha.

Vapenvilan med chefen verkar hålla, vi är artiga med varandra och han t.o.m. stöder mig när jag ska ha mina lediga veckor. Ja, för dom som inte visste om det, så står det i kontraktet 8 veckor jobb och 2 veckor ledigt. Det är alltså tänkt för någon som är här utan familj och sedan pendlar hem emellanåt. Eftersom min familj är här så bara tackar jag och tar emot.

I gengäld för att chefen behandlar mig väl, så försöker jag vara mindre besvärlig. I praktiken betyder det här att jag kanske lite blundar emellanåt. Det betyder förstås INTE att jag tullar på flygsäkerheten, men det finns vissa situationer där det kanske är helt enkelt lättare att inte protestera. En sådan sak är att till nya destinationer borde jag ha en skolningskapten med, enligt paragraferna. Det är inte en helt vettig paragraf, men den finns där. Kenyanerna bryr sig inte om den, så emellanåt tröttnar man på att vara Don Quijote och hela tiden slåss mot väderkvarnarna. Det är lite som att i Finnair kräva speciell checkout för att man ska flyga till Kuopio, bara för att man inte varit där under det senaste året. Medan man i Finland hastigt och lustigt skulle ta bort paragrafen eller ändra den, så här struntar man mer eller mindre i den. Den ändras sedan när den ändras, om den ändras. Det är ju inte så viktigt eftersom ingen ändå bryr sig om den…

Den stora migrationen håller på.

Det nya för oss här har varit olika slags magbobbor. Hittills har de inte varit allvarliga, men nog relativt seglivade. Oftast härstammar de från smutsig mat, i synnerhet sallad är lätt förorenat. En bra orsak till att lämna kanin maten (=sallad) ifred… Nu senast krävde det två penicillin kurer innan bobban gav sig. Det hjälper inte fast man hemma skulle vara hur hygienisk som helst, det är restauranger o dyl som är riskzoner.

Vardagen här är inte så annorlunda än i Finland. Visst skiljer förstås vädret t.ex., här vet man att det är lite svalt på morgonen men blir varmt på dagen och oftast regnar det inte. Det är nog kanske för barnen som skillnaderna är större. Nicolas (7år) går nu i klass 3 och Ronja (10år) i klass 5. Skoldagarna är långa, från kvar över åtta till nästan fyra. En halvtimmes paus har de samt en timmes lunchpaus, inga andra raster. Halva lunchen går dessutom ofta åt till extra aktiviteter som musik, simning eller squash. Å andra sidan har de gymnastik nästan varje dag, så nån slags motion blir det ju nog och utlopp för lite energi.

Det är inte heller tal om att barnen skulle kunna ta sig själv till skolan, inte då. Man kan förstås betala för skolskjuts, men de allra flesta för och hämtar barnen själv. I och med att det inte egentligen finns kvällshobbyn på vardagar, så slipper man köra flera gånger, vilket förstås är skönt. Mörkt blir det klockan sju, och det betyder på riktigt mörkt. Gatlyktorna är ganska sällsynta här, så efter mörkrets inbrott undviker vi nog att röra oss, men inte finns det ett så stort behov heller. Jag kör förstås på udda tider till och från jobbet, men hittills har jag inte stött på problem, rör mig nog mest på trafikerade vägar förstås.

Vilostund med leopardskinn.

När vi kom hit hade jag en tanke om att göra världen till ett bättre ställe. Tyvärr har det inte förverkligats, inte så som jag tänkt i alla fall. Visst stöder vi en skola för fattiga, men det är nog mest ekonomiskt. Å andra sidan är det förstås oftast pengar som behövs. Samtidigt försöker vi ta bra hand om vår personal, men det är ofta en liten balansgång. Det fungerar inte med att vara för rejäl, det leder till förslappning ganska hastigt. Tyvärr är det så, det fick vi själva också erfara. Vi försökte till en början vara så där nordiskt reko, med mycket friheter att själv bestämma över arbetsdagen och dess längd, så länge arbetet blir gjort. Det fungerade inte och vi fick övergå till mer traditionell arbetsgivarstil, men exakta arbetstider och uppgifter. Nu har det fungerat bättre.

Lisää lentämistä

Nyt on tullut Länsi-Afrikkakin tutuksi. Viime viikolla pääsin tutustumaan Kameruniin kahdesti.

Lentotoimintakäsikirjaa (OM-A) opiskellessani löysin kohdan missä mainitaan viimeaikainen kokemus. Siinä sanotaan yksiselitteisesti, että jos et ole reittilennolla jossakin kohteessa viimeisen 12kk:n aikana, sinun täytyy käydä siellä kouluttajan kanssa tai sitten opsaamassa, eli jumpparilla. 

Kun kyselin tästä kohdasta, sain kuulla ettei pitäisi olla siellä. No mutta kun se on.

Ote työvuorolistasta.

Olen samaa mieltä ettei kohdassa ole juurikaan järkeä, koska siinä ei eritellä vaikeita ja helppoja lentokenttiä, se koskee kaikkia. Tämän mukaan et siis voisi lähteä uuteen kohteeseen, ilman koulutuslentoa. Kuinka moni on lentänyt esim Kajaaniin viimeisen vuoden aikana? Eli tämän mukaan pitäisi sitten olla kouluttaja mukana… Kenya Airways aloitti keväällä lennot Zanzibariin, muutaman vuoden tauon jälkeen. Mitäs luulette, ovatko kipparit käyneet siellä kouluttajan kanssa…

Sen sijaan että olisin saanut kehuja siitä että haluan noudattaa sääntöjä, sain periaatteessa haukut. Eli kyllä on hyvä noudattaa sääntöjä, muttei aina… Aahaa..

Olen tästä kohdasta kuitenkin yrittänyt pitää kiinni ja sen sijaan kysellyt että milloin muuttavat kyseistä kohtaa. Kuulemma työn alla… Välillä väsyy kuitenkin taisteluun tuulimyllyjä vastaan.

Alkuperäisessä työvuorolistassani oli merkitty Douala, Kamerun, lennoksi kouluttajan kanssa. ”Hyvä”, ajattelin, vihdoinkin homma rupeaa toimimaan. Koneessa minua oli kuitenkin vastassa normiperämies, eli kouluttaja oli poistettu lennolta ja tilalle laitettu perämies. Minulle ei tietenkään ilmoitettu, koska tietänevät etten olisi lähtenyt.

Lontoossa (simukeikalla), löysin plagiaattikahvilan.
Mutta kyllä olisivat voineet paremman nimen kuin
Stprbucks keksiä... ;-)

Koska kohde ei ole mitenkään vaikea, päätin kuitenkin lähteä (kyllä, rikoin sääntöjä!). Koska nyt olen käynyt siellä, sain tietenkin heti perään lennon samaan kohteeseen.

Lentäminen Kameruniin, ei sinänsä ole vaikeata, hieman erilaista kylläkin. Suuri osa lennosta on Kongon päällä, ja siellä radio toimii, jos toimii. Jos ei VHF:llä saa yhteyttä niin sitten HF:llä. Ehkä. Lähetysten laatu on sitten mitä on eikä aina saa lennonjohdosta selvää. Usein ei edes HF:llä kuule mitään. Näin ollen, paluumatkalla, lensimme melkein tunnin saamatta yhteyttä kehenkään. Se ei kerta kaikkiaan onnistunut, vaikka tasaisin välein yritimme. Taas uusi kokemus plakkariin, tuo HF:än käyttö. Eipä taida Flyben Empuissa sitä edes löytyä, busseista en tiedä. Normipäivä.

Takaisin sorvin äärellä

Kesä meni Suomessa nauttien. Kyllä meillä on hieno maa! Olen Stubbin kanssa asiasta täysin samaa mieltä, meillä on maa josta sietää olla ylpeä.

Kesälomakuvia Suomesta.
Hei! Mä lennän!

Emmä sittenkään...

Joskus se Suomen kesä kuitenkin loppuu ja oli pakko palata sorvin äärelle. No, kuuden viikon loma tuntui täysin riittävältä ja koko perhe jo kaipaisikin kotiin. Oli mukava huomata että lapsetkin olivat sitä mieltä että koti on nyt Keniassa.

Ehdin olla kokonaiset neljä päivää kotona, ennen kuin taas oli lähdettävä Eurooppaan. Täällä kertaa Lontooseen, lentämään simulaattoria. Nyt oli vuorossa yhtiön tarkastuslento, joka itse asiassa koostui kahdesta sessiosta. Onneksi meillä oli englantilainen kouluttaja, joten vältyimme pahimmilta multiple failure kuvioilta. Niitähän kenialaiset mielellään harrastavat. Oli meillä toki moottorihäiriö, jonka päälle APU meni rikki ja sitten toimiva generaattori ylikuumeni aiheuttaen electrical emergenyn. Sää oli kuitenkin hyvä ja oli aikaa hoitaa hommat.

Ei paikallinen viranomainen elämää kovin helpoksi tee. Oli aikamoinen rumba saada tuo kenialainen lupakirja. ATP-kokeiden lisäksi melkoisesti paperityötä. Piti eritellä ihan kaikenlainen lentoaika, alkaen yksinlennoista ja lennoista opettajan kanssa. Kaikki matkalennot piti myös eritellä, sekä miten paljon yölentotunteja on plakkarissa. Jonkinlaista lokikirjaa olen kyllä aina pitänyt, en kuitenkaan niin tarkkaa. Yksi kokonainen päivä siinä meni eri lokikirjoja vertaillen ja tunteja ynnäillen. Tärkeintä ei ollut että tunnit olivat tismalleen oikein, tärkeintä oli että ne oli oikein ynnätty yhteen hakukaavakkeessa. Kolmannella yrittämällä sain sopivat yhteenlaskut tehtyä ja hakemus meni läpi.

Nyt oli vuorossa lupakirjan uusinta. Täytin vaadittavat kaavakkeet mikä nyt oli helpompaa, koska tarvitsi vain täyttää viimeisen puolen vuoden lennot, tarkasti eriteltynä toki. Tämänkin kanssa taistelin kyllä pari-kolme tuntia. Ilahduin kuitenkin viedessäni paperit, ne hyväksyttiin mukisematta.

Ilo oli kuitenkin ennenaikaista. Loman johdosta olin jättänyt heille paljon aikaa. He saivat 7 viikkoa, kun normiaika on 7 päivää. Ehkä virhe oli kun pyysin sen lähetettäväksi toiseen toimistoon (lähempänä kotia), vähän niin kuin hakisi sen Malmin kentältä.

Eihän se tietenkään siellä ollut. Puolentoista tunnin jälkeen sain tiedon että se pääkonttorilla, ilmeisesti papeissa oli jotain epäselvyyksiä. Jouduin siis sitten kuitenkin hakemaan sen sieltä, seuraavana päivänä. Olin varautunut pahimpaan, mutta kun kansioni avattiin näin että siellähän se lupakirja oli! Hetkinen! Koska olin ilmoittanut että lupakirjan kanssa ilmeisesti oli jotain ongelmia, he halusivat nyt tarkistaa oliko siinä. Tunnin odottelun jälkeen sain lupakirjan…

Semester

Bakgrundsmusik

 Tiden flyger, också då när jag själv inte gör det. Vi närmar oss med stormsteg barnens sommarlov. Trots att skolorna här inte slutar förrän 2.7, var tanken att att familjen skulle dra iväg redan på veckoslutet. Små moln har det dykt upp horisonten, då i form av lunginflammation hos båda barnen. I Ronjas fall var det säkert en följdsjukdom efter hostan hon fick i Finland, Nicu smittades säkert av Ronja. Själv har jag inte drabbats, beror antagligen på vaccinet jag fick innan vi kom hit. Det är ett vaccin jag måste ta med 5 års mellanrum, eftersom jag saknar mjälte och därmed är mer utsatt för vissa bakterier. Pneumokocken är en sådan, och sällan har jag varit så nöjd över vaccination som nu.

Sällsynt väl ordnat kaos, när två flygplan har boarding ur
samma gate... Normalt sett springer det en massa
människor bland flygplanen.

Nå, barnen är på bättringsväg, också om Nicolas ännu har en rojsig hosta, febern är åtminstone borta. Återstår att se om de är i reseskick på veckoslutet, annars får de skjuta upp åkandet några dagar. Inte mig emot, eftersom jag själv ännu har dryga tre veckor jobb.

Jobb ja, jag trodde naivt nog att mina sommarledigheter var godkända för länge sedan, när det plötsligt klarnade att så inte var fallet. Efter lite förhandling och övertalning, blev de planerade 7 veckorna 5, inte helt fel det heller. Tycks bli lite kvarstående semester också då.

På jobbfronten är det annars lugnt just nu. Efter att jobbat rätt så mycket, har jag nu det lite lättare. De senaste dagarna har jag nämligen haft övernattningar, om än korta sådana. Det innebär att vi på kvällen drar iväg nånstans, sover ett par tre timmar och kommer tillbaka på morgonen. Det fina med såna här turen är att de innefattar två dagars jobb, fast det då bara är en natt.

Så här lugnt har det inte varit hela tiden. Jag har faktiskt haft två sammandrabbningar med min chef, våra personligheter tycks inte riktigt passa ihop. Den första gällde frågan om betalt för att jobba lediga dagar. Såhär går det alltså till på de flesta håll i världen: Piloter har ett fastslaget antal lediga dagar per månad, här då 8 stycken. Emellanåt frågar arbetsgivaren om du kan tänka dig att sälja din lediga dag, dvs jobba. Priset är fastslaget på förhand, normalt sett lönen för en dags jobb. Ganska logiskt eller hur?

På samma sätt fungerar det här också, piloterna får betalt för att jobba på lediga dagar. Problemet är att inte tycks gälla oss utlänningar. Trots att det länge varit snack om det, så har ingenting hörts. I god tid började jag fråga om saken. Alla, t.o.m. min andra gruppchef höll med om att det är klart att man ska få betalt. Det svåra med frågan är att ingen vill ta ett beslut i saken. HR sa att de ska diskutera med flygavdelningen, flygavdelningen sa att de ska titta på kontraktet. Problemet är förstås att det inte står i kontraktet.

Några baggagecontainers väl ordnade...

Efter att de velat tillräckligt länge informerade jag om att tills söken är löst är det onödigt att vänta sig tillmötesgående från min sida, i hopp om att få saken att framskrida. Det visade sig till slut inte vara en fungerande taktik, kenianerna reagerar inte väl på dylik press. Det hela slutade i en konfrontation där min chef skällde ut mig och meddelade att det är bäst för mig att jobba, om vill ha en framtid i bolaget. Därpå publicerade han ett brev där han, förutom att svartmåla mig som besvärlig och omedgörlig, spikade teserna för framtiden. Ingen flex för herr Nyström och han ska aldrig ringas upp på ledig dag, samt lite annat. Och jo, jag gick nog på jobb på dagen i fråga. Det är svårt att kort återge alla nyanser i händelsen, men det visar klart i alla fall att kulturen är annorlunda än i Norden.

Påhejade av chefens brev, trodde sig förstås de gör arbetslistorna att kunna sätta hur mycket jobb åt mig som helst, vilket de också försökte. Efter många emails och frågor hit och dit, korrigerades till slut min arbetslista. Regler är regler.

På tal om regler förresten, den andra konfrontationen jag skrev om på finska, visar att det inte tydligen alltid är så. Chefen min tycker helt klart att man inte behöver följa alla regler. Vid behov kan man skippa vissa. Tur nog har jag en betydligt mer diplomatisk vice-chef, som inte resonerar på samma sätt. Ett exempel: Det står i handboken att man inte får flyga till en destination, om man inte besökt den inom de 12 senaste månaderna. Det är en onödig paragraf och det finns egentligen inget skäl för den att finnas där. Problemet är att den finns. Min vice chef insåg detta och sa att de ska försöka ändra på paragrafen, min chef tyckte igen att det inte är så noga. Han tycker att jag är besvärlig, men det nämnde jag kanske redan? Han är rentav arg på mig för att jag inte vill bryta mot den. Som exempel nämnde har Emirates. ”Tror du att piloterna på Emirates inte kan flyga till destinationer där de inte varit förut”, frågade han mig. Jag svarade att de har säkert ingen motsvarande paragraf. ”Tjafs”, tyckte han.

Jag nämnde tidigare att i Juba är alla VIP-personer.
Nu hade vi en riktigt VIP med oss, eller VVIP som
det här heter, Sydsydans presidentfru.

Efter däcksepisoden, när han igen skällde ut mig, föreslog jag via vice chefen en vapenvila. Motiveringen var att allting hoppeligen lugnat ner sig när jag återvänder från semestern. Nu blev ju inte semester så lång som jag tänkt, men kanske det räcker i varje fall. Ibland är det bättre att bita sig i läppen och hålla tyst, något jag har svårt med. I synnerhet om jag anser mig ha rätt, fråga fast Ira…

Något sånär stabilt knallar livet på här. Problemen är andra än i Finland, men man vänjer sig. Kanske. Jag försöker mer och mer tänka på det som min gode vän Janne Jonasson sade. De flesta har hört uttrycket, det här är Afrika (TIA), men hur många känner till att uttrycket fortsätter? ”Africa always wins”, sa Janne. Mycket sant, har jag kommit fram till. Det går inte att försöka tvinga afrikanerna till att göra något, trots att du skulle ha all rätt i världen. Det är bättre att lära sig deras sätt att tänka och den vägen försöka påverka. I den mån är de likadana som kineserna, ytterst stolta som inte viker undan för ”utpressning”. Tvärtom, utpressning får dem att sparka bakut. De måste få lösa problemet på sitt sätt. Svårigheterna uppkommer förstås när deras sätt att lösa problemet är att skjuta det ifrån sig och hoppas att det försvinner med tiden. Likaså räds man i allmänhet för att ta något som helst slags ansvar. Exemplet med ersättning för att jobba ledig dag belyser det här. Problemet är inte stort, egentligen inget problem, men ingen vill ta ansvaret för det beslutet.

Landningsbanan i Juba. Notera groparna.

Av bilarna har Subarun visat sig utmärkt. Den tar mig pålitligt till och från jobb och har inte haft några egentliga problem. Pradon däremot ger oss konstant huvudvärk. Efter att nu haft den hos en garanterat kunnig mekaniker, står det klart att det bästa vi kan göra är att sälja den. Som mekanikern sade, bättre att ta en liten förlust och skaffa en bil man kan lita på.

Vädret har de sista dagarna varit lite ruggigt. Lite har det regnat, inte tillräckligt för naturen dock, men mest är det bara mulet. När det är mulet här stiger temperaturen inte mycket över 20 grader, av nån anledning känns det ruggigt här då. Jag vet, midsommaren i Finland var den kallaste på 30 år osv, men är man van vid 25-30 grader tycker man att nattemperaturer kring 13 är faktiskt låga. Nå, vi räknar med att värmen hittar tillbaka till Finland, sådär lämpligt inför vår semester…

Tää on Afrikka...

Vietimme mukavan lomaviikon Suomessa, Vaikka sää ei hellinyt meitä, oli mahtavaa nähdä kavereita ja olla maassa missä kaikki toimii. Toisaalta, kuljin metrolla Vuosaaresta helteisenä sunnuntaiaamupäivänä. Alue oli täynnä pussikaljalaisia ja muita ei niin hyvin menestyviä. Lieköhän persujen äänestysaluetta... Tämä oli kuitenkin herätys taas Suomen "ihanuuteen". Hymyilevät ihmiset olivat muuten myös harvassa.
Takaisin sorvin äärellä, pääsin taas huomaamaan eroja Finnairiin. Huomasin konetta kiertäessäni, että yhdessä renkaassa oli syvä viilto, sama viilto muuten jonka huomasin kolme päivää aiemmin. Silloin tekniikka lupasi hoitaa asian. No, tästä alkoikin sitten italialainen parlamentti, kun olin laittanut merkinnän kirjaan siitä. 

Vauhtia ja vaarallisia tilanteita, voitin sentään 7v vastustajat.

Suomessa asia olisi hoitunut niin että tekniikka olisi asian tarkistanut, jos olisin edelleen eri mieltä kuin he niin rengas olisi vaihdettu kuitenkin.
Täällä ensimmäinen mekaniikko lupasi selvittää asiaa. Vartin kuluttua paikalle ilmestyi toinen joka oli vahvasti sitä mieltä ettei se ollut mikään ongelma. Koska viilto kuitenkin oli syvä, vaadin nähdä heidän käsikirjaa, missä sanotaan että se on ok. Noin vartin päästä taas hän tuli näyttämään kirjaa. 
En ole tekniikko joten manuaali ei täysin auennut minulle, mutta olin edelleen sitä mieltä että rengas on vaihdettava. Kotvasen kuluttua kolmas jannu tuli paikalle olleen samaa mieltä edellisten kanssa. Ei auta. Ilmoitin etten konella lähde. Tämä päätös ei heitä miellyttänyt, joten he kuittasivat kirjaan koneen olevan lentokelpoinen ja lähtivät pois. Olimme siis pattitilanteessa, he eivät vaihda rengasta enkä minä lennä sitä vaihtamatta.
Ryhmäpäällikkö tuli paikalle viereisestä koneesta, ja hänellä oli sangen erikoinen ratkaisu; hän ilmoitti olevansa valmis ottamaan riskin ja lentävänsä koneella, minä (ja perämies) sain sen sijaan ottaa hänen lennon! Haluaisin tietää miten hän selitti asian matkustajille, joita olin jo informoinut ongelmasta... Mieti itse, haluaisitko matkustajana lentää koneella, jota edellinen kapteeni ei suostunut lentämään teknisen ongelman takia...

Hararen lennonjohtotorni.

Täällä täytyy tosiaan olla varma itsestään ja osaamisestaan, tukea ei muualta juuri tule, painetta sen sijaan kylläkin. No, tulipa sitten ehjällä koneella käytyä Madagaskarilla, kokemus sekin, vaikei sinänsä mitenkään raflaava.
Iltapäivän päätteksi tästä seurasi sitten vielä ryhmäpäällikön puhelu minulle. Poiketen edellisestä kerrasta, tällä kertaa hän ei huutanut, vaan puhui ihan rauhallisesti. Viesti oli kuitenkin selvä, minun ei sovi mielijohteisesti groundata koneita miten sattuu, tekniikoiden mielestä olen hankala, listantekijöiden mielestä olen hankala ja hänen mielestä olen hankala. Hän ehdottikin tapaamista missä voisimme miettiä onko KQ nyt oikea paikka minulle, kun kaikki tuntuu olevan niin hankalaa...
Tämän tapaamisen piti olla jo, mutta sain sen lykättyä, ottamalla yhteyttä vararyhmäpäällikköön, joka lupasi keskustella asiasta. Ehdotin nimittäin että aloitetaan ihan alusta puhtaalta pöydältä ja katsotaan miten se menee. Toistaiseksi ainakin tuo kokous on jäänyt pitämättä.
Selvitin muuten tuota rengasasiaa sitten Flyben Emppu

- rengasasiantuntijalta. Jos ohjeet oikein ymmärsin, niin olin oikeassa, rengas olisi pitänyt vaihtaa. Lentäminen sillä olisi tuskin ollut vaarallista, mutta kyllä se aikuisten oikeasti taisi olla  vaihtokunnossa. Nyt aion kuitenkin yrittää olla hiljaa asiasta, ellei joku muu sitä tuo esille. Sitten minulla on ainakin taustamatskua. 
Ja nyt ei muuta kun taas lennolle, töitä nimittäin riittää juuri nyt. Siitä sitten seuraavalla kerralla, tämänkään ei ole ihan ongelmatonta...