Home sweet home

Urban sunrise

Nåja, igen på väg hem. Inte illa. Ursprungligen var det meningen att åka hem två veckor senare, men tidtabeller är inte afrikanernas starkaste sida… Det har vi fått uppleva flera gånger, och kommer att få uppleva igen. TIA. Sedan senast har en del faktiskt hänt.

Först och främst har jag hittat en bil. Jepp, det är sant. Ok, det är inte en ny bil och jag kanske betalar för mycket för den, men det är en bil. En 1997 Subaru Forester, med två liters turbo och rallyfjädring. Det är bara att hålla fingrarna i kors och hoppas på att den håller, för jag kommer att köra genom nationalparken med den, till jobbet. Nationalparken, det betyder dåliga sandvägar med mycket gropar o sånt, men ingen rusningstrafik. Nå, jag har inte betalat bilen ännu, det blir sedan när jag återvänder.

Så var det också dags för stora provet nummer 2, company exam, dvs ett prov om Embraeren. Till skillnad från ATP-provet, så handlade det här faktiskt om “mitt” flygplan och systemen på det. Det är längre sedan jag gått igenom allting grundligt, så det gjorde nog på riktigt gott att repetera. Tyvärr var själva provet en fars.

Det bestod av 217 flervalsfrågor, 10-15 frågor per system. Kravet var att få minst 75% rätt per system och 100% rätt på limitations. Fick man underkänt på 1-2 områden räckte det med att enbart göra om de områdena, flera missade områden ledde till omtagning av hela provet.

Provet var inte lätt. Många av frågorna var riktiga detaljfrågor (det som också kallas punktknulleri), frågor som inte på något sätt är väsentliga för känna till flygplanet. Dessutom fanns det ingen bra databank för frågorna, så det gällde att faktiskt lära sig detaljerna. Tyvärr visste jag inte det innan provet, men tur nog var det ingen som övervakade provutrymmet…

2 timmar och 30 minuter är inte mycket för över 200 frågor, men det gick vägen, trodde jag. Jag fick 95% rätt i provet. Det är nu det ”intressanta” börjar, eller torgparlamentet kan vi kalla det.

Från vänster: Andres, jag, Paolo, Alessandro, Richard och
Sebastian. Barbecue hos Alessandro.

Datorn visade inte vad vi fått i delområdena, det måste göras manuellt. Då visade det sig att jag bara fått 73% i ett av systemen, och skulle vara tvungen att göra om det (trots 95% totalt…). Dags för parlamentering. Vi gick igenom missarna vi gjort, för vi visste att det finns flera felaktiga frågor. Mycket riktigt hittade jag en sådan. Det var egentligen bara ett ord i själva frågan som var fel, men tillräckligt för att man i princip skulle kunna missförstå den. Det riktiga hade varit att ta bort frågan helt, men då skulle jag fått bara 72%, inte bra. Tur nog gav hon mig i stället rätt och därmed 80%. Tada!

Vi var fem som skrivit provet, själva provet tog alltså 2.5 timmar i anspråk, torgmötet därefter 3.5 timmar… Igen ett typiskt exempel på hur det kan vara i Afrika.

Efter ett velande på sex veckor har nu bolaget äntligen betalat garantihyran för ”vårt” hus, så saken är klar. Nästan åtminstone, eftersom nån chef ännu ska underteckna avtalet, sen är det klart. Jag undrar bara stilla, hur kan det dröja mer än 6 veckor att skriva på ett hyresavtal, jag bara undrar. Nå, ni vet svaret.

Den afrikanska flyttfirman som ansvarar för att våra möbler kommer till Nairobi, kan nog kallas inkompetenta. Förutom att det tog dem nästan en månad att ge en nästan korrekt offert, har de inte försäkrat våra möbler eller vet ens var de just nu befinner sig. Tro inte att vi inte frågat, nix. Redan innan flytten anmälde vi att godset ska försäkras. Icke så Nicke. Efter en månad fick vi veta att så inte var fallet. För två veckor sedan fick vi besked om att de jobbar på det. Sedan dess, tystnad.

Här är den, bilen...

Den ursprungliga uppskattningen var att möblerna anländer till Mombasa vid månadsskiften juli-augusti. Sedan dess har de inte gett närmare uppgifter. En förfrågan via Viktor Ek (fick svaret på fem minuter), som skötte flytten i Finland, gav vid att containern nu befinner sig på Medelhavet vid Sicilien. Beräknad ankomst till Mombasa är 19.8… Jag önskar att jag inte längre skulle bli förvånad, men tyvärr, är ännu inte afrikan. Och jag vet, jag blev nog varnad, men ändå…

Nå, livet går framåt, sakta men säkert. Det gäller bara att ta ett problem i taget, mera än så är omöjligt. Kanske vi snart t.o.m. har ett nytt hem, så att familjen också kan komma till Afrika.