lördag 24 maj 2014

English review

The training centre became quite
familiar...
 A year has now passed, since we (I) moved to Kenya. A lot has happened, and then again, not that much. At the time of writing we are on our way back to Finland, just for a quickie. The kids have a week off from school and want to meet their friends, Ira wants to go to a big four-o party (in London) and me, well, I really want to meet my friends as well. Despite Facebook and Skype, the contact has been fairly scarce. I am not big on speaking on the phone or Skype, ask Ira…
Looking for rhinos
I remember sitting on the flight one year ago, thinking what have I gotten myself into? Arriving to a new continent, an new country without knowing anything, except that my brother liked living in Kenya. Not much to build on, is it… On the other hand, when making the decision with the family, we knew that if we’re not gonna do this now, we’ll regret it probably for the rest of our lives, thinking why didn’t we go? Kids are still fairly young, not rooted too deeply to Finland, next chance might not come up until retirement.
Not all work, together with the
colombian cartel..
Looking back, what first and foremost comes to my mind is frustration. I’ve had a tough time adapting to the African way of life. It’s not just that, there were so many problems and delays with the training. Some would probably say that if you aren’t working 5 months out of 10, that’s a pretty good deal. Yes, for sure, if you know you are going to work after that. Well, we didn’t. There was a lot of uncertainty, not knowing if I will ever fly in Africa. I even checked what Finnair would say, if I had to return with the milk train, as you would say in Finland (meaning not a victorious return, quite the contrary). Luckily, at Finnair I have one of the best bosses I’ve ever had. First of all, he knows his stuff, the aircraft, better than I ever will. Secondly and mainly, he is able to protect the interest of the company while being a good guy. That is a skill not many people have. It’s not too difficult being a good buddy, or a big boss, but combining those two, that’s the challenge. I’ve had many good bosses, another one that stands out like that is one I had during my military service, a lieutenant, for whom I happily would have gone to war for. Anyway, thanks Klasu for giving me the support I needed.
Xmas dinnner
So, Finnair (Klasu) told me I’d be welcome back any time, don’t worry. With that weight off my shoulders it felt easier waiting, because we still weren’t ready to give up Africa.
New years in Watamu
Starting from the beginning, the training was very comprehensive and quite intense. If you ask me, a little too thorough, but then again I wasn’t asked. I did voice my opinion though. The training was supposed to be both shorter and easier, it didn’t unfortunately turn out that way. Why? Well, as in any country or company where unions are involved, there was opposition on hiring expats. This is nothing new, it would be the same at Finnair and I fully understand it. But because there was a real shortage of captains of the Embraer, to the extent that the local guys worked too much, the union agreed to hire some expats.
While protecting the interest of their members, the union still had unsolved issues with the company. Eventually we expats were caught in the middle of a crossfire, in a battle that wasn’t about us, but we were used in the fight as a means. The company blamed the union and the union the company. Right or wrong is not for me to decide, the result was that our training was delayed.
Walking with
dinosaurs, I mean giraffs
A lot of the training felt unnecessary to me, but due to the open issues we still had to do it. Well, the employer decides, so we did it. This includes studying for a airline transport pilot written test, a test I’ve done more than ten years ago. Furthermore, the test questions were actually based on the European regulations…
Well, we did it, passed the exam together with many other exams, after nine months I was actually ready to get out flying. This is to cut a long story short by the way… Flight training took a further two months, flying appr 100 hours with instructors, being questioned on aircraft systems etc, all the while learing to operate in the challenging environment of Africa. By the way, many of you have heard the phrase “This Is Africa (TIA)”, but have you heard how it continues? I hadn’t either, until a friend of mine, who had spent a lot of time in the different African jungles, told me. He said: “This is Africa, but remember, Africa always wins”. I understand that now, but sometimes I still struggle with it. Can you understand what it means?
Juba, one of the most challenging
places
As all instructors, the flight instructors were nice, picky but nice. Then again, that’s how it is supposed to be. It is fair to say that nearly all the instructors I’ve met have been good at their thing. You can actually extend that to most of the people. Kenyans are nice, they are proud but have a good sense of humour. Most of them are really friendly (even though I suppose some see you as potential money) and willing to help. Here is a big difference with Finland. In Finland people in general don’t seem to happy about their lives, even though they should. You don’t smile at people you don’t know, to say hi to them is almost unthinkable. In Kenya it is never wrong to do that, even a bit of small talk is preferred. And importantly, remember to be friendly and smile, otherwise you are considered rude. This is an area where I still have to learn, I’m fairly good at it at work, but not privately. Fortunately my wife is naturally sociable, and thanks to her we’ve managed to learn to know lots of nice people. Most of them are expats as well, but not to forget some locals.
First session of sims done.
So, frustration, things don’t happen the way you expect them to nor at the pace you’d like. If you handle it right though, most things are still possible.
Friendliness, relax, don’t worry, be happy. That will get you far.
Kenya is a great country nature wise. The coast with it’s white sands and hot weather matches most similar places I’ve seen. The wildlife is fantastic; we’ve done two or three safaris already but will do more for sure. You cannot get enough of the animals. I’ve never seen something as graceful as the leopard, so aware of it’s own skills, or the lion, so aware of it’s own position that it really doesn’t care about humans. It most likely considers itself above the humans.
Silence is golden?
Now I’ve been flying almost a month without instructors, finally released and trusted to go out flying. It is really nice, finally some time to relax and enjoy. The challenges are different from Europe. It is still the same aircraft, and it still behaves in pretty much the same way. The airports look different with a lot more challenging nature. Combine that with less structured procedures, and you can see the challenges are starting to add up.
From Europe I am used to a very high standard of air traffic control, guiding you and helping you, quite often pretty much they will tell you what to do. Here? No. The radios are poor, it is difficult to hear what they say and they rarely use standard phraseology. Also, don’t really expect them to help if you get into trouble. They might, if they can hear you… No, here you are pretty much on your own, and just have to come up with ways of dealing with things.
Among the first flights
The first officers and the cabin crew have so far been nice. Apparently here the captain is a bigger authority than in Finland, so initially they are a bit cautious. Normally they loosen up a bit once they notice you don’t bite.

Santa Claus is coming
to town...
To summon it up, do I regret coming here? No, not really, although there are times I would have preferred to be elsewhere. However, I do look forward to spending summer in Finland to see if the picture I’ve painted is a realistic one, of being in Finland I mean. So far the plan is to be another year in Kenya, then we’ll see what the family wants, what Kenya Airways wants and what Finnair wants. Was it the Sex Pistols who put it well; Should I stay or should I go?

tisdag 20 maj 2014

Jag tror, jag tror, på sommaren

Ryktena berättar att sommarvärmen kommit till Finland, väl så, också om det var tillfälligt? Här går vi mot vinter, vilket betyder att temperaturen sjunker några grader, knappt så man marker. Den långa regnperioden borde ha börjat redan i april, men regnen låter ännu vänta på sig. Normalt sett borde det regna mycket i både april och maj, hittills har det knappt kommit mer än sporadiska skurar.
De kunniga i finska (sorry Bosse) har redan kanske läst det, men nu är jag alltså fri! För tre veckor sedan flög jag mina tre checkflight, godkänt. Lite måste man väl ännu plugga på, men just nu njuter jag av friheten en stund. Fri betyder då i det här sammanhanget att jag slipper instruktörer och får vara högsta hönset ombord.
På Nicus födiskalas kördes det go-cart. Ni kan kanske upptäcka
det stora barnet där i sista raden, som hänsynslöst körde om
de mindre, då när det lyckades...
Det har fungerat bra att flyga med de kenyanska styrmännen. Deras engelska är ypperlig (bättre än min), märks att de gått i bra skolor. Det är få fattiga som har råd med utbildningen. En flygskola där flygbolaget o staten står för de mesta kostnaderna, existerar inte, däremot har bolaget nog hjälp till med att garantera lån till en bättre ränta. Räntenivån på normala lån, typ bostads- eller dylika, ligger på 15%. Lånar man i dollar kommer man ner till kanske 8-9%, så det är en viss skillnad jämfört med Finland. Inte att undra på att många föredrar hyresboende, även bland kaptenerna. Dessutom är det många som försöker skaffa sig extra inkomster genom att importera bilar eller dylikt. Eftersom bilarna här är dyrare än t.o.m. i Finland, är det inte ovanligt att importera begagnade sådana, närmast från Japan. Processen är inte särdeles svår, men man måste veta vad man gör. Därför är det lättare att använda en förmedlare.
Utsikt från Ngong Hills. Ett ypperligt picnic-ställe.
Själva flygandet börjar så småningom kännas bekant igen och jag har också börjat vänja mig vid bolagets sätt att jobba. Lite besvärligt tycker jag att de gör vissa saker, svårt för en lat själ som jag, men det är väl bara att försöka anpassa sig.
Största problemet har jag ännu med flygtrafikledningen, eller närmast då den dåliga kvalitén på den. Bristfälligt flygledande kan jag ännu stå ut med, problemet är att jag inte hör vad de säger. Nu menar jag inte enbart att jag inte förstår vad de säger, eftersom de sällan använder standardfraseologi som man gör i Europa, det är också ett problem. Man måste helt enkelt veta vad de säger?!? Nu menar jag att radiosändarna tycks vara så få och dåliga att man ofta inte hör något alls. Sen får man hålla på och hojta tills man igen är inom räckvidd, eller så förmedlar ett annat plan ditt meddelande. Mycket sprakande och lite disciplin är kännetecknande för trafiken här. I stället för att vänta på sin tur, trycker man tangenten i botten och börjar prata. För den som inte visste det så kan jag upplysa om att ifall två försöker sända i radion samtidigt, blir det bara sprak och totalt oförståeligt, de två sändarna så att säga tar ut varandra.
Jambo jet, Kenya Airways 100% ägda lågprisbolag.
Liksom säkert överallt i världen, är de unga styrmännen duktiga och vill gärna visa det, men den följden att man i emellanåt får bromsa lite och förklara att en gammal kapten behöver lite tid att få tänka på saker, i synnerhet eftersom miljön är ny. Inga problem med besättningarna ännu, men det hade jag inte väntat mig heller.
Det som lite överraskat mig är att mekanikerna inte har riktigt samma inställning som i Europa. I Europa är det ingen som ifrågasätter dina beslut, om du tycker att planet inte är i flygskick. Här tycker de närmast att du är besvärlig om du börjar kräva att planet ska vara i skick. Ett exempel.
Ena displayn på kaptenens sida var sönder. Enligt handboken är det inte tillåtet, men däremot får en display på styrmannens sida vara ur funktion. Problemet löstes förstås så (jag vet att de inte har displayer i reserv, det har man inte i Finland heller) att man bytte displayerna sinsemellan, så att jag fick den fungerande. Problemet löst! Inte enligt mig. Jag upplyste dem om att det inte räcker, eftersom vi skulle flyga till Juba i Syd-Sudan, ett flygfält ökänt för sin bristfälliga flygledning och intensiva trafik. Inte en destination jag vill åka till utan att kunna se trafiken på vardera cockpitdisplayn (dvs att både kapten o styrman kan följa trafiken från sin egna display).
Mekanikerna var dock inte intresserade och avlägsnade sig från planet, eftersom de gjort sitt. Jag meddelade per radio varför vi inte åker, om en stund kom en kille och frågade vad problemet är. Jag förklarade. 10 minuter senare kom en annan kille och ställde samma fråga, jag gav samma svar. Ännu en stund senare kom en tredje kille, ni gissade rätt, med samma fråga. Även han fick samma svar.
Det är mycket folk som vandrar av och an på trafikplattan,
mer än man som pilot vill ha där. Många förstår inte
heller att akta sig för flygen, och i synnerhet motorerna...
Slutligen fick vi besked om att de skulle låna en display från ett annat plan. Tyvärr lånades displayen från ett plan med annan software, så softan måste också uppdateras. När vi till slut kom iväg var vi nästan en och en halv timme försenade. Vi föreslog redan från start att de skulle låna en screen… men icke sa Nicke. Dessutom hade vi Japans försvarsminister med oss, så hade väl inte varit fel med VIP-behandling, nå japanerna är förstås tålmodiga…
På tal om VIP förresten. Det finns ett obegränsat antal VIP i Afrika. Det är bara att välja nästan vilken flight som helst och chansen är stor att man hittar en VIP ombord. Spelar ingen roll om det sen är presidentens sjunde kusin eller polischefens frus mammas svägerska. I synnerhet på de mindre flygfälten kommer de alltid med egen bil till planet och oftast i sista sekunden. Det är onödigt att försöka starta innan de är ombord, man får helt enkelt inte start tillstånd. Det har faktiskt gått så långt att nu finns det ytterligare en kategori, VVIP, reserverat för presidenter och dylika. När månne vi får se VVVIP…


torsdag 1 maj 2014

Jippiyayeedokai, motherf…)!


Bruce Willisin kuolematon lausahdus tuli ensimmäisenä mieleen viimeisen tarkkarin jälkeen. Nyt olen vapaa! Hallelujah!
 
Vapaus on relatiivinen käsite, mutta kuitenkin. Tätä hetkeä olen viimeiset kymmenen kuukautta odotellut, välillä luottavaisesti, välillä epätoivon partaalla. Nyt siis saan lentää ilman kouluttajia, olen siis Kenya Airwaysin ensimmäinen suomalainen kapteeni! Aika maheeta…
Congratulations
Captain!
Koulutuslentoja, tarkastuslennot mukaan laskettuna, lensin n 100 tuntia. Aikaa siihen kului kaksi kuukautta. Tahti ei ollut päätä huimaavaa, mikä johtui pienestä kouluttajamäärästä. Meidän expattien annettiin vain lentää tarkastuslentäjäkelpparin omaavien kanssa. Syy siihen taas on että ekalla expatilla tuli hieman erimielisyyksiä erään kouluttajan kanssa (joka siis oli erittäin ay-myönteinen, eli expat-vastainen. Ay siis tässä tarkoittaa ammattiyhdistystä, ei sitä suomalaista lentoyhtiötä…).
Koulutus oli tarkkaa, ei mitään vikaa siinä, näinhän sen tulee ollakin. Siinä lennoilla käytiin läpi koko koneen käsikirja ja paljon muuta. Opiskella sai ihan huolella, mutta sehän on kun pistäisi rahaa pankkiin kun itselleen kertailee. Kouluttajat olivat ihan mukavia, kunhan piti heidän kanssa oikean asenteen, eli nöyrän ja oppimishaluisen. Yksi italiaano on nyt kolmatta kuukautta lentokiellossa, kun eräällä lennolla onnistui loukkaamaan kouluttajaa. Kuulustelun jälkeen hänet pistettiin lentokieltoon rangaistuksena uppiniskaisuudesta, sitä on nyt kestänyt kolme kuukautta. Koska kyseinen kouluttaja on hyvä kaveri pääohjaajan kanssa, voi olla että spagetit on syöty eikä kundin ”tarvitse” enää lentää. Hieman kornia kun tarve on täällä kova, mutta minkäs teet, kenialaiset ovat ylpeätä kansaa. Tosin, niin ovat italiaanotkin ja tässä taitaa olla ongelman ydin. Ehdotin anteeksipyyntöä jos vielä haluaa lentää (vaikkei mitään väärää olisi tehnytkään), mutta veikkaan ettei sellaista ihan heti kuulu…
Nampula, Cat C-luokan kenttä. Noita pieniä "kukkuloita"
löytyy vähän joka puolelta ja kiitotiekin kokonaiset 1600m...
Kun viimeinenkin koulutusaihe oltiin käyty läpi oli tarkkarien vuoro. Niitä oli sitten kolme kappaletta, aikuisten oikeasti. Nämä kolme piti tietenkin lentää eri kouluttajien kanssa, ja jokainen saattoi kysellä ihan mitä tahansa koneesta tai operoinnista… Kohdalleni sattui kuitenkin hyvät kouluttajat jotka eivät kiusakseen kyselleet, vaan ihan asiaa, ja lennot onnistuivat ihan hyvin. Viimeisen lennon jälkeen kuuluikin sitten keskijakkaralta:  ”You failed to fail, congratulations!” Ja kuka väitti ettei kenialaisilla ole huumoria…
Viimeinen tarkastuslento oli kyllä tapahtumarikas. Kävimme kahdesti sotavyöhykkeellä, Etelä-sudanin Jubassa. Jubaan lennetään vain ja ainoastaan koska lipuista saa niin hyvää katetta, jos lentäjiltä kysyttäisiin ei sinne lennettäisi. Paikka on tunnettu ennen kaikkea olemattoman huonosta lennonjohdosta, vilkkaasta liikenteestä ja huonoista laitteistaan. Ei 2400m pitkässä kiitotiessäkään mitään kehumista ole, kuoppainen kuin naapurin soratie. Lisätään soppaan vielä liuta venäläisiä jotka lentävät vähän miten haluavat ja valehtelevat sijainnistaan, niin soppa on valmis.
Toisella käynnillä Flydubain kone (B737-800) yritti tunkea meidän ja ison Antonovin välistä. Kouluttajakippari juoksi ulos vartioimaan siipeämme, ja yritti vakuuttaa heille etteivät mahdu. Päättivät kuitenkin yrittää, ja hetken kuluttua näin Antonovin siivenkärjen maassa. Silläkin puolella oli ollut kaveri katsomassa (paikallinen tosin), mutta hän seisoi siiven takana… Flydubain winglet oli melkein poikki, joten ”pääsivät” nauttimaan Juban yöpyvästä. Good luck… Heti perään, lähtiessämme, torni yritti selvittää meidät yhtä ahtaaseen aukkoon, eipä suostuttu.
Tästä ehkä saa käsityksen miten läheltä tuo Flydubai meni.
Asematasolla ei kuvia uskalla ottaa, takavarikoivat
mekaanikon kameran kun hän yhtiön pyynnöstä kävi
ottamassa...
Lähtöä odotellessa huomasi miten hukassa torni oli. Hän kysyi ensin yhden koneen sijaintia, jolloin he ilmoittivat että laskeutuivat juuri. Hetken kuluttua hän kysyi toisen koneen sijaintia, jolloin he vastasivat laskeutuneen 15min sitten…
Lisämausteena, tultuamme takaisin Nairobiin, seisoimme parkissa kun Jumbojetin winglet pyyhkäisi alle metrin päästä ohjaamosta. Sen koneen perämies ei edes huomannut koko hommaa, rupatteli vain iloisesti kipparin kanssa…
Ensimmäinen afrikkalainen soololentoni meni muuten sitten neljä päivää myöhemmin samaan paikkaan, kahdesti. Kaikki sujui kuitenkin ihan hyvin, ellei huomioida pientä sählinkiä matkustajamäärän kanssa. Olimme melkein valmiit lähtöön, kun purseri ilmoitti että lukumäärä on oikein mutta matkustajien nimet eivät. Sitä selvitellessä koneen viereen ilmestyi poliisi. Hetken ihmettelyn jälkeen selvisi ettei poliisi halunnut päästää kyydissä olleita 9 yhdeksää valtion virkamiestä maasta. Jaahas, ei muuta kun heput ulos, uusi painolaskelma ja lähtöön. Siinä vaiheessa nimetkin täsmäsivät J
Hyttyssatoa Entebbestä. Tämä ei kuulemma vielä mitään...
On täällä muutenkin sattunut ja tapahtunut. Ghanalainen kollegani oli ensimmäinen joka valmistui. Hän kerkesi lentää noin kuukauden kunnes lensi Dar-el-salaamiin. Normaaliin malliin kentän päällä makoili iltapäivällä ukkospilviä. He tekivät laskun kesken ukkoskuuroa ja suistuivat hetkeksi kiitotieltä, ennen kun hän sai ohjattua koneen takaisin. Kukaan ei rytäkässä onneksi loukkaantunut, toinen moottori otti kuitenkin turpiinsa. Tutkinta on vielä kesken eikä virallista syytä ole. Selvää on kuitenkin ettei paikan lennonjohto yleensä kovin hyvä ole, tuulimittauspaikka on kiitotien toisessa päässä ja vettä oli kiitotiellä. Oliko kyseessä ohjaajavirhe vai odottamaton tuulenpuska toivottavasti vielä selviää. Kunne asia selviää kaveria ei kuitenkaan päästetä lentämään.
Täällä on muutenkin expattien joukossa käynyt kato. Ensimmäinen heppu, kolumbialainen, katosi uudenvuoden jälkeen sanaakaan sanomatta (takaisin Kolumbiaan siis). Seuraava latino irtisanoi itsensä pari kuukautta myöhemmin (samasta maasta hänkin), mutta ihan virallisesti siis. Yksi itaaliano on nyt kolmatta kuukautta kotona hoitamassa sairasta tytärtään, veikkaan ettei tule takaisin, kaksi muuta samaisesta saapasmaasta lähtivät yllättäen pari viikkoa sitten perhesyihin vedoten (perhesyy taidetaan aikuisten oikeasti kirjoittaa Alitalo, vai mikä se paikallinen firma nyt siellä onkaan…). Kun siihen lisää ne kaksi lentokiellossa olevaa, meitä lentäviä expatteja on nyt kaksi (kymmenestä). Yksi kolumbialainen vielä odottaa lentokoulutustaan, nähtäväksi jää toteutuuko koskaan…

Kamoon kaverit, mun pitäis päästä töihin...
Vappua viettäessä, seuraavia lentoja odotellessa (tänään…), glada wappen sinne vaan! Oli muuten mukava herätä ilman päänsärkyä, sillistä tekisi kyllä vähän mieli. No, lennetään nyt ensin.