Me, myself and I

Det är det då inte. Hela familjen ska med. Själv börjar jag strax jobba där, familjen kommer efter i augusti. Familjen, det är då min kära fru Ira, som tänkte ta lite ledigt och fundera på vad hon ska göra när hon blir stor (inte så där fysiskt hoppas jag utan liksom vuxen…). Ridning räknar hon med att kunna hålla på mer än tillsvidare (det är lite så jag sålt konceptet, men schhh…), kanske också något med välgörenhet. Får väl se bara vi först installerat oss.

Ronja borde börja i klass 3 på hösten, nu blir det i stället klass 4 och på engelska… Nå, barn lär sig hastigt och vi tror att hon kommer att klara sig bra redan innan året är slut. Början kan bli lite tung, men hoppeligen ändå vårt mödan. De internationella skolorna i Nairobi verkade bra (de fem vi kollade in), och vi är inte det minsta rädda över att hon inte ska lära sig tillräckligt för att i Finland kunna fortsätta på samma klass med sina kompisar. Tvärtom tror jag att hon kommer att vara på lite överkurs, samtidigt har jag också svårt att förstå hur Finland klarar sig så bra i Pisa-undersökningarna, åtminstone på basen av det vi sett i Nairobi. Ronja var väl den som mest tvekade, närmast på grund av att kompisarna redan blivit viktiga, men initiala tvekan försvann snabbt. Nu ser hon redan fram emot att rida (jepp, jag sålde samma koncept här…) oftare och vi tränar redan engelska hemma lite nu och då.

Nicolas var direkt med på flytten, ”finns där geparder?”, var första frågan. Visst finns det, gäller bara att hitta dem. Han såg nöjd ut när han deklarerade att  då behöver han inte gå i skola, om vi flyttar. Nix gubben, så funkar det inte. Däremot får han börja i klass 2, i stället för förskolan i Helsingfors. Där brukar man redan kunna läsa, men det snappar han nog upp hastigt och lustigt. Matematiken kan han redan. Fotbollen kan han nog fortsätta med där, men lite nyheter blir det eftersom man följer det brittiska systemet. Han kommer att lära sig bl. a rugby och cricket! Simning tränar man också mycket där, så det blir nog bra.

Sist men inte minst jag (jag är faktiskt längst i familjenJ). Efter att i stort sett flugit omkring i samma områden i över femton år, känns det som en nytändning. Jag vet att det inte blir lika strukturerat som i Europa, mycket förseningar o andra problem, ändå ska det bli roligt pröva på det. Hade det inte blivit av nu, är chansen stor att det aldrig blivit av, eller sen efter pensionering. Barnen är ännu så små att rötterna i Finland inte är så djupa, och Ira såg också det som en möjlighet att se o pröva på något nytt. Dessutom, hade vi inte fattat beslutet nu, är jag övertygad om att vi senare ångrat oss (typ dom 15 följande åren…).

Mycket arrangemang o fixande blir det nu innan avfärd, men snart är det klart: Äventyret kan börja, Jambo Kenya!

Tämä ei ole vain minun seikkailu, vaan koko perheen. Ira, Ronja ja Nicolas muuttavat nimittäin mukanani sitten kesän jälkeen. Itse lähden reilun viikon kuluttua…

Lapset eivät ihan heti innostuneet muutosta, mutta näinhän se on, lapsi ei tykkää muutoksista. Myönnettäköön että Nicolas oli myyty sen jälkeen kun selvisi että siellä voi nähdä gepardeja… Ronjalle taas kauppasin ratsastusmahdollisuutta (ja Iralle). Toivottavasti en ole huijannut heitä…

Lapset aloittavat suoraan englanninkielisen koulun, mutta eiköhän se muutaman kuukauden kuluttua jo hyvin suju. Brittisysteemissä kun ollaan niin pääsevät sitten tutustumaan niin jaloihin urheilulajeihin kuten rugby, kriketti ja maahockey! Tämä tarkoittaa todennäköisesti myös että minunkin täytyy kriketistä jotain ymmärtää, jotta voin katsella heidän pelejä…

Sorry for the misleading header. This is not just about me, actually it is equally much about the life and times of my family. The family is Ira, my beautiful and wonderful wife, who decided a little time off from work might do some good. She also likes the idea of having a bit of time to decide what to do when she grows up. Horseback riding is a favourite pastime, which should be easily kept up while in Nairobi. She is also interested in possibly doing some charity work, but let’s just first try to settle in.

Ronja, our daughter, will start fourth grade and is equally into the horsething. She was a bit worried about parting from her friends (and her dad for two monthsL), but is coming to terms with that already. She will also have a bit of struggle in the beginning, as the school language will be English. She’ll has to go from 0-100 in no time.

The same goes for Nicolas, our family’s youngest member. He’s going start in the same school, but in second grade. Right now he knows about five English words… He’s looking forward to seeing cheetahs and playing football. What he doesn’t know that he’ll also learn rugby, cricket (yikes!) and landhockey. You would never guess there is an English heritage in the international schools…

Cars, traffic and quite a bit of houses...

On our way back now from Nairobi, still in Nairobi. Waiting for our flight to take us home or at least to Paris (yes, we’ll always have Paris). Actually we should have been home already, but that is a long story. Let’s just say the gods haven’t been with us, at least when it comes to flying…

We have spent four days in Nairobi, instead of the original three, and I can sum it up in one word – trafficjams (yes of courseI know it is really two words, but I’m taking some liberties here, sorry miss Margareta Ax). I have been warned of the traffic and I saw some last year, but man, you don’t wanna go driving during rush hours. First rule of the Fight Club: You don’t drive during rush hours. Second rule of Fught Club: You don’t drive during rush hours and so on.

If you end up doing it anyway, you should have a lot of patience, more patience, a big car, be bold and don’t really mind the traffic rules (what rules?).

The mission of our trip was to find a good school for our kids, and a place to live near by (again, because of the traffic). We have visited five schools, seen about 40 or so apartments and 10 something houses. Apart from that we have sat in a car, nicely provided to us by Kenya Airways (KQ), from 9 to 5 every day. What we have sat through, would have been done in one and a half day in Finland. But of course, we are not in Finland right now are we? Aah, back to the Gin and tonic, I mean story.

We had a great driver for three of the days, Charles, who seemed to know everything about everything, so we had some nice discussions during the long hours moving hardly nowhere. Charles is an excellent example of Kenyans, friendly, talkative, educated and proud. We did get quite a bit of  real life info, even some politics. Thanks dude, hope to see you again.

Day four, today, our driver was nice enough, but quite silent and kept listening to some sort of missionary/Christian radio. Now I know what Paul said in his letter to the Philippines (or somewhere). He was in prison anyway.

To house or not to house

Thework as a real-estate agent is apparently quite a lucrative job, at least based on the amount of them. Actually, I’m kidding, there are many wannabees/amateurs around. This is how it works:

You hook up with them and tell them what you are looking. Then they will start with showing you the worst places they have, because they are desperate to get rid of them. Slowly the standard will improve, once you have told them quite a few times what you really are looking for. “Oh, so what are you really looking for?” “Hang on, let me make a few calls”. Eventually you end up viewing apartments shown by four or something agents, because your agent didn’t have the key to that apartment, but the friend of his friend has. And so it goes on.

Also, fully furnished apartment in most cases means there are beds, a kitchen table, sofas and a tv. By no means new ones. If you’d be staying there for one month, sure, but not two years.

If you have time enough (and money), eventually you will get closer to what you are looking for. If you’re lucky, you may even find it.

We were supposed to be looking for furnished 3 bedroom apartments costing 1300e/month, we ended up looking at houses or condos, unfurnished, costing up to 2500 and 3000e. Also we were supposed to look in three areas, Kilimani, Kileleshwa and Lavington (because they are closer to the airport), we ended up looking in Karen (which is nice, but not in the town). Actually, the last agent was actually a rather nice (and honest, or at least straightforward) Englishman, not in New York but in Karen.

Did we find something? We’ll get to that.

The final round

The schools we visited were all basically nice. International schools seem a bit more demanding than the finnish ones (I don’t quite understand how we can top the Pisa-study in Finland…). A big challenge with the language for the kids, from 0 to 100 in two months (hopefully), but doable.

As far as the housing goes, we did find one or two apartment that was almost nice, except for the outdoors area, but none felt really right. We also saw a few houses that we could see ourselves living in, but they all were actually unnecessary big. Apparently you need to have a bathroom and shower in every bedroom, a formal and a family living room as well as dining room, not to forget the guestroom. Oh yes, and the servants quarters.

But suddenly, there it was, the house we were looking for! House number fourty-eleven (or 51 rather). Not too big, clean, modern, suitable yard, nice surrounding and affordable.

Now the real struggle begins, talking my new employer into approving it. Actually, none of the requirements by KQ are fulfilled, but let’s see if I can talk them into it. Now I’ll start with that letter, while flying off north (in a business class seat). Yeah baby.

To Nairobi and back

Kanske vi inte går helt till början, utan hoppar till nutid. Sitter på flygfältet i Nairobi i väntan på att flyget ska. Försenat. Så försenat att vi utan vidare missar förbindelsen i Paris, men där bokade dom om oss redan.

Den här resan har inte skett utan under helt smärtfria tecken…

Det börja hemma, när jag printade ut biljetterna, ett par tre timmar innan vi skulle till fältet. Jag råkade av en slump kolla in avgångstiden och market till min fasa att Kenia Airways ändrat vår bokning. I stället för bokningen vi kommit överens om och bekräftat, hade dom satt oss på ett tidigare flyg till AMS, ett som redan var på väg. Följande flyg ditåt var också redan på väg...

För den som inte är bekant med flygbranschen, så det att man inte dyker upp med sin bokade biljett innebär att samtliga bokningar på den biljetten raderas, försvinner ut i cyberrymden.

Vid det skedet gjorde vi som alla piloter gör i svåra situationer - panikerade. Ett par kraftiga örfilar av Ira lugnade ner mig och jag joinade på 80% av människor som snällt lyder order i krissituationer. Det är också möjligt att jag minns fel, eftersom jag för säkerhets skull satt mig sölv på håård malariaria kur. Jagh ttttttrorrr attt dhet ärr sjun-su-sjutt--åttende GT:n på gång. Hick.

Same procedure as last year, miss Sophie?

På en söndag var det inte mycket annat att göra än att kolla att AMS-Nairobi biljetten ännu fanns kvar (det fanns den, det var skild biljett, puh), printa ut personalbiljetter till AMS på egen bekostnad och åka med det ursprungligen planerade flyget.

Det lyckades och vi kom fram, inte i business tyvärr för där var det fullt. Nu på vägen hem kan det hända att det finns en plats. Kanske. Men nu går jag händelserna i förväg. Däremellan ryms fyra dagar i Nairobi, första gången för Ira och i praktiken mig också (förra sommaren var jag också fyra dagar här, men dom gick till läkarundersökning, intervju, simulator o feber).

Egentligen borde vi vara hemma nu, meningen var att tidigt i morse flyga via AMS hem. Eftersom stjärnorna inte riktigt gynnat oss eller så stod sängen i fel riktning (feng shui), så gick det inte så. När vi igår, efter att ha varit igång hela dagen, sent omsider kom till hotellrummet, hade jag fått ett mejl, skickat på eftermiddagen. Där stod det kort och koncist att vi inte ryms med planet eftersom det är fullt och dom skuffat fram avfärden med ett dygn! Och jag som inte ens visste att vi reste med standby biljetter. Inga samtal, ingenting annat, ett mejl, kort och gott (gott som i ont då förstås).

Well, vad var det annat att göra än att lägga sig och se vad morgondagen skulle hämta med sig. Jag skickade bolaget förresten ett mejl innan jag lade mig, utan svordomar men jag berömde dom inte om vi säger så. Här sitter vi nu o väntar på det tre timmar sena planet som ska ta oss till Paris, eftersom det skulle gå ett halv dygn innan AMS-flyget. Nu är skillnaden bara 7 timmar, får se vad det blir på riktigt…

Men jag såg just polstjärnan, eller var det kanske Venus eller rent av Uranus, för Ira kom nyss med bisnessklass biljetterna så det blev upgrade. Trots att det såg mörkt ut på Kameruns bytesbänk, så ser det ljusare ut igen. Hell yeah!

Helsinki-Nairobi all year long

Här börjar det, äventyret med stort K. Det är då k som i kanske, eftersom ingenting är säkert innan den tjocka kvinnan sjunger. Sannolik är den i alla fall, flytten till Kenya och Nairobi. Tusentals tankar flyger omkring i och utanför hjärnan, det gäller bara att försöka gripa tag i dem. Det är väl inget problem för en pilot att de flyger omkring, säger du. Jo och nej. Jag tycker om att flyga omkring, det är inget problem, men kontrollerat. Tankarna hör definitivt inte till den kategorin.
Vad är det frågan om då?
Flytten till Kenya, med familj och allt. Tjänsteledigt från nuvarande jobbet på Finnair och två års anställning på Kenya Airways. Det är vad det är fråga om. Men kanske det är bäst att jag tar det från början.

My last Finnair/Flybe crew, for a while at least. From the right: Ville, Hanna and Jasmine.
The happy guy on the left is somebody the cat dragged in.

Tästä se nyt alkaa. Ruotsinkielen oppitunti siis. Ainakin jos meinaa pysyä kärryillä:-) Alkaa se seikkailukin melkein tästä. 95% varmuudella muutamme Keniaan pariksi vuodeksi. Ehkä tarina kuitenkin täytyy aloittaa alusta...

At last. A year-long process is drawing towards its end. Bricks are starting to be in their places and only the final issues remain. Thoughts are flying around my head in a chaotic way I as a pilot never could do... At least not safely anyway. No wonder though, a move to Kenya is not an everyday issue, more like a once in a lifetime thing. Maybe I'll just run it from the beginning. Yes, it will mostly be in Swedish and yes it will partly be in Finnish. But I'll try my best to keep up the language of the lords as well.
Oh, and one more thing, in case you were wondering. Nysa is a nickname. When your lastname is Nyström, you easily become a Nysa (like my dad and bro), at least in Finland. The funny thing about it is not the similarity to the NY stock exchange (NYSE), Nysä in finnish is a slangword for really short. And no, I am not short (not really short anyway...).

Ultra Bra - Savanni nukahtaa