Livet är gott

Poolkeepern från Watamu ser bekant ut...

Livet är gott, visst är det?

Sitter i skrivandets stund i huset, som vi hyrt på kusten. Watamu heter orten och tål jämförelse med många semesterparadis. Vi hyrde ett hus här tillsammans med brorsan o hans familj. Huset är faktiskt stort, enorm kunde man väl säga. Fem sovrum o egen pool, samt  fyra personers personal säger kanske det mesta. Viktigast är förstås kocken och han tycks kunna sin sak. I kväll väntar hummer. Mmmmmm…

Nästan selfie från Blantyre (Chileka heter flygfältet), Malawi.
Första observationsflygningen, piece of cake...

För tillfället framskrider sakerna här i Kenya, sakta med säkert börjar det se ut som om jag måste/får jobba snart. Har under förra veckan suttit med som extra besättning på flyg hit och dit, för att lära mig hur saker och ting sköts. Det sköna med att bara sitta och följa med är att man inte har någon press utan kan helt koncentrera sig på att kolla in vad killarna gör.

En viktigt aspekt av det hela är också att lära sig lite hur flygtrafiken fungerar, eller då kanske mer inte fungerar här. Det är långt ifrån Europas rusningstrafik, men kan trots det bli mer förseningar än där. Det beror förstås på den bristfälliga utrustning flygledningen har. Plussar man ihop det med bristfällig skolning, är det kanske inte svårt att inse att man inte alltför mycket ska räkna med hjälp från det hållet. Om man i Europa har flygledning, så kan man väl säga att här är det mera fråga om en frekvens där man anmäler vad man gör, samtidigt som man försöker undvika att komma för nära något annat flyg. Vissa av destinationerna har dessutom ganska mycket trafik och när många av planen dessutom ljuger om sin position, blir det en ganska intressant soppa. Orsaken till att dom ljuger är att flygledningen inte radar. För att bestämma ordningen på de ankommande flygen, måste flygledningen förstås veta var flygen är. Utan radar är det enda sättet att fråga planen om positionen. Ljuger man då och säger att man är t ex 20km närmare än man på riktigt är, delar flygledningen ut inflygningsturerna baserat på det. Som ärlig händer det alltså ofta att man tvingas vänta på att ett flyg kommer bakifrån förbi, trots att det skulle vara långsammare o längre bort. Sätt ännu till ryska plan som flyger omkring utan att ha en positionsindikator (sk. Transponder), blir soppan intressant.

Är helt enkelt tvungen att parafrasera Bubi Wallenius, som
som tyckte att det såg mörkt ut på Kameruns
avbytarbänk i fotbolls-VM för länge sen. Det ser också mörkt
ut på flightdeck...

Allt detta har jag alltså bekantat mig med under veckan som gått. Dessutom försöker jag lära mig hur de jobbar och vilka papper mans ska fylla i. Det låter kanske inte som så mycket, men tro mig, det går att flyga ett och samma plan på ganska många olika sätt. Inte det konkreta flygandet alltså, men allt som hör till (pappersjobb, procedurer mm.)

Nu just väntar jag på att få min licens, den kenyanska alltså. All skolning är avklarad och endast pappersarbete återstår innan skolningsflygen. Endast är förstås en underdrift, jag  blev inte överraskad av att det blev problem med pappren…

Efter noggrant ha konsulterat min loggbok, fyllt i den på nytt och fixat en lämplig stämpel, fyllde jag i alla ansökningsblanketterna. Det var sammanlagt fem olika där det frågades all slags info. I synnerhet viktigt tycktes erfarenheten från början av min karriär vara, ca tjugo år tillbaka. Man skulle tycka att då minimi erfarenheten är 1500 flygtimmar och jag har 9600, så är det kanske inte så på minuten. Fel. Allt skulle vara noggrant ifyllt med stämplar i loggboken.

Kopior hade jag tagit ta det mesta, men inte tillräckligt. Självklart kunde de inte fixa de kopior som behövdes där på avdelningen (trots hyfsat stor kopieringsapparat), utan jag tvingades jaga reda på en mer positivt inställd avdelning. Eftersom det här är Afrika, fixa det sig ganska lätt. Så stod det på formulären att det behövs två passfoton, det behövdes fyra. Jag blev inte överraskad.

Licensen skulle vara färdig på sju arbetsdagar, det var den förstås inte. Det visade sig att enligt deras uppfattning fanns det ett formulär för lite, ett som krävde underteckning av inspektören (han som kollade mig i Amsterdam). Med tanke på att första förslaget var att jag måste göra en extra skolningsflygning, känns det extra formuläret som ett billigt pris. Förslaget var dessutom mitt, vet inte om de annars hade kommit att tänka på saken…

Nu väntar jag alltså på formuläret, så att jag också kan underteckna det och föra det till myndigheterna. Borde gå hastigt och lustigt sen, men vem vet. Sa jag redan att vi är i Afrika… Så fort jag får licensen börjar flygningarna på riktigt. Skulle gissa på att jag i slutet av mars blir utcheckad och får börja flyga som vanligt, mycket kan dock hända innan dess.

Brorsan kom hit förra veckan från det kalla o mörka Finland. Efter några dagar hos oss, åkte de på en fem dagars safari, i förrgår träffades vi här i Watamu. Nu har vi i ett par dagar simmat, solat, slappat och ätit gott. Funderar emellanåt vad det skulle bli av det hela om man bodde här…Not a bad idea…

Inget skämt. Pansarvagnarna bevakar flygfältet i Jubba,
Sydsudan. Landet är alltså i princip en krigszon, ja inte
bara i princip. Dom rekommenderar inte att man övernattar
i Sydsudan. Blir man ändå tvungen att göra det, ska man INTE
gå ut på kvällen, de lokala tycker om att skjuta med sina
vapen i fyllan och villan. Dessutom, förolämpa aldrig en lokalbo,
prygling är ännu i bruk. Kul va?...

Flygplanet hägrar

Tiden rusar. Brorsan med familj är på besök och det känns som om tiden inte räcker till för nånting. Undrar hur det blir sen när börjar jobba. Jepp, inte om utan när. Dessutom borde när vara i februari. En nypa salt dock, vi är ännu också i Afrika…

Har blivit kanske väl mycket på finska här emellan, beror på att flygjargongen flyter bättre på finska. Bosse får snällt ta till googletranslator J

En historia vill jag dela med mig, hände idag. Var med brorsan till läkaren. Han lyckades bli sjuk i går och vi tänkte att bäst att kolla in vad det är, innan deras fem dagars safari på måndag.

Sagt och gjort, åkte till närmaste privata läkarstation (nej, kommunalt vågar jag inte ens tänka på här…). Har nog varit där tidigare också, men såhär funkar det.

Firade min 23:årsdag.

Du anmäler dig, fyller i ett formulär med person o försäkringsuppgifterna (varje gång, trots att du varit där innan). Efter det betalar du avgiften för läkaren och slår dig ner för att vänta på din tur. En stund senare blir du inkallad till sjuksköterskan som mäter blodtryck o fyller i ett formulär. En liten parentes: Homosexualitet är förbjudet i Kenya, så sjukskötaren som senast mätte blodtrycket kan med andra inte ha varit homosexuell?

Sen är det dags att vänta lite till. Läkaren tar emot, undersöker, skickar på blodprov.

Du går tillbaka till kassan med papperslappen, betalar för blovprovet, får stämpel på pappret och går till blodprovet.

Väntar en timme på resultatet, läkaren kallar tillbaka in och konstaterar liksom nästan alltid; bakterieinfektion – antibiotika. Har inte varit där en enda gång ännu utan att det blivit antibioter. Känns lite som the easy way out, sådär som läkaren i Svenska Mad – killen kom in med en yxa i huvudet, läkaren sa: ”Ta två aspirin o ring mig i morgon”.

Du går med receptet till apoteksdisken, får en stämpel i pappret, går tillbaka till kassan. Där betalar du medicinen, får en ny stämpel, med hjälp av den nya stämpeln får du ut medicinerna. Enkelt eller hur? Den här gången tog hela proceduren inte mer än två timmar…

De här två timmarna tycks vara en ganska magisk tid i Kenya. Går du till butiken tar det två timmar,

Laser electronics...hmmm...

går du till banken tar det ofta två timmar. Väntar du på elektrikern väntar du i minst två timmar, kanske fyra, kanske hela dagen. Som jag redan tidigare skrivit så betyder det här att man egentligen inte hinner göra så mycket under en dag här. Sällan lönar det sig att boka in mer än ett programnummer. Nå, ingen risk för burnout här inte. Nästa gång du går till läkaren i Finland på grund av arbetsrelaterad stress, be om två veckors sjukledighet i Kenya…

Det var en intressant upplevelse att ansöka om licens av luftfartsmyndigheterna här. Vis av de andras vemödor, fyllde jag i formulären i förväg. De var bara fem stycken… Där frågades om alla olika slags flygerfarenhet, rentav sådan jag inte visste att jag hade. Vad det har att göra med trafikflygarlicensen vet jag inte, men frågar dom så svarar man. Det ledde till att jag fick rannsaka mina gamla flygdagböcker för att gräva fram allt data. Några timmar senare var jag färdig. Trodde jag.

Väl hos myndigheterna (efter att jag betalat för ansökan, ca 90€), gick damen igenom mina papper. Det mesta hade jag väl lyckats få rätt, men enligt henne var vi tvungna att göra några ändringar. Jag höll inte med om ändringarna, jag påstår ännu också att jag nog fyllt i rätt, men vad gör man? Bland pappren stod det också att det behövs de normala två passfotona, men förstås krävdes det fyra. Vissa kopior saknade jag också, men trots att de hade en stor o hyfsat fin kopieringsmaskin kunde de förstås inte göra det. Nå, det lyckades jag fixa i våningen under, trots att där stod stora plakat med texten ”ingen kopiering”. Kom igen, det här är Afrika.

Slutligen godkände hon ansökningshögen, nu väntar jag med spänning vad som komma skall. Sju arbetsdagar sa hon att det tar i anspråk, själv tvivlar jag. Jag väntar mig faktiskt att de ännu vill ha

Vi beställde två sängar. När det väl kom, var de 4 cm för breda
och 10 cm för långa... Not bad...

mig dit för att komplettera något av formulären… Efter det börjar flygandet! Kanske. J

Lentojuttuja

Terveisiä keväisen talvisesta Amsterdamista! Simulaattori takanapäin, “enää” uupuu lupakirja, kuulemma ei mene paria viikkoa enempää…

Nyt on koettu simulointia Suomessa, Kiinassa ja Keniassa (tai kenialaisten kanssa). Varoitus! Seuraava juttu sisältää paljon alan terminologiaa…

Kaikki tietävät miten Suomessa hoidetaan tarkkarit, melko reilua puuhaa, ei kauheasti yllätyksiä ja rakentavaa palautetta. Ihan ok hommaa, kunhan pikkuisen valmistautuu.

Kiinassa länsimaalaista (ja ehkä kiinalaisiakin) nöyryytetään, expattien joukossa simulator sanan sijasta käytetään sanaa humiliator… Kertonee jotain. Itse ongelmat tarkkarissa eivät ole erikoisia, vaativat olosuhteet kylläkin, mutta ihan hoidettavissa. Ongelmana onkin lähinnä ettet koskaan tiedä menikö läpi vai, se riippuu ihan tarkastajasta. Jos fengshui on kohdillaan, saattaa heppoisempi lentokin mennä läpi. Rakentavasta palautteesta voi vain unelmoida.

Kenialaiset ovat reiluja, eivät sinänsä ole nöyryyttämässä sinua. Haasteet ovat vain… aika haastavia. Ne tunnustavat sen itsekin, ”we train multiple failures” oli lause ennen simuja. Erikoista on muuten myös ettei OPC:tä ja TPC:tä voi lentää samalla kertaa, vaan täytyy tehdä kaksi lentoa jotka ovat hyvin samanhenkisiä, eri ongelmilla totta kai. Toinen on yhtiön tarkastuslento, ja toinen viranoimaisten IFR-initial checkflight. Ota nyt siitä selvää… Seuraavassa pieni kuvaus tarkkareistani. Alla mainitun lisäksi kuvioihin tietenkin kuuluu käynnistysongelmat, TCAS, windshear, GPWS ja vastaavat.

V1, jammed elevator. Trimmin avulla pääsimme ilmaan ja teimme kuten kuuluukin kytkimme jumiutuneen puolen irti. Tarkoittaa siis että perämiehen ohjain ei enää liikkunut korkeussuunnassa.

Paluu odotuskuvion kautta. Ensin RNAV, GPS lakkasi toimimasta. Sitten VOR joka sekin yhtäkkiä lakkasi toimimasta. NDB kuitenkin toimi. Valmistelujen aikana moottorihäiriö, jonka jälkeen Cargo smoke. Rahtitilan tulipalo ei tietenkään sammunut, joten nyt rupesi olemaan kiire. Majakka ulos, rupesi ohjaamoonkin tulemaan savua, reilusti. Tsekkilista ei auttanut. Näkyvyys meni niin huonoksi etten nähnyt kuin varahyrrän, nipin napin. Perämies näki omat mittarit muttei pystynyt ohjaamaan kun ohjain oli jumissa. Sokkona, perämiehen ohjeiden mukaisesti osuimme kiitotiehen josta tietenkin tuli emergency evacuation. Ja tietenkin vielä sellainen ettei cabiini aloittanutkaan evakuointia, vaan meidän piti mennä huutamaan.

Tässä ei suinkaan vielä kaikki. Uusi lähtö, rotaatiossa reverser deployment. Kone lennettävissä ja tsekkilistojen jälkeen takaisin laskua varten. Yksimoottori ylösveto käsin ja takaisin uutta laskua varten. Jarruongelmia kipparin puolella. Laskussa nokkateline rikki ja taas emergency evacuation. Huuh! Kaikki tämä muuten meni reilussa tunnissa, koska kollegan osuus kesti kolme tuntia, mm sen takia että tehtiin kokonainen lento A:sta B:hen…

Todiste siitä etten asu Suomessa... Kuva muuten otettiin
bussipysäkillä, hinta 2 euroa...

Samaan henkeen jatkettiin seuraavana päivänä. Nyt minä lensin ensin ja taas kesti kolme tuntia. Moottori reistaili jo maassa, sammui lähdössä mutta käynnistyi uudestaan. Halusin kuitenkin palata takaisin, eipä onnistunut koska sää oli sopivasti mennyt laskukelvottomaksi, hyvistä ennustuksista huolimatta… Kaikki muutkin hyvät lähikentät olivat laskukelvottomia sään takia, päätin loppujen lopuksi mennä Nairobiin. Kilimanjaron ylitys ei kuitenkaan onnistunut jäätämisen ja moottoriongelmien takia. Onneksi Kilimanjaron kenttä oli auki, sinne. Normikuviot sitten taas, VOR, joka lakkasi toimimasta, RNAV ei toiminut joten NDB taas. Odotuskuvioiden kautta ylösveto jonka jälkeen lasku.

Näin voisin jatkaa pitempään, mutta eiköhän periaate tullut jo selväksi. Illalla juotiin sitten muutama hyvin ansaittu olut. Tänään vein ATP-lupakirjahakemuksen laitokselle. Papereita oli kaikkiaan viisi. 

Tällaisella fiiliksellä välillä mentiin

Jokainen konetyyppi ja tunnit piti eritellä, kaikki mittarilentoaika, kaikki matkalentoaika, kaikki perämiesaika jne. Eilen meni pari kolme tuntia kaikkia tietoja kaivellessa. Vinkkinä vaan nuoremmille lentäjille, kannattaa pitää tarkkaa lentopäiväkirjaa. Jos joskus lähtee ulkomaille töihin kannattaa lisäksi järkätä työnantajalta leimat lokikirjaan, täällä ei pelkkään sanaan luoteta, ei edes lentäjän sanaan J

Välitilinpäätös

Hieno sana tuo välitilinpäätös, mitä sitten lie tarkoittaa. Ensimmäistä tarkkaria odotellessa, ihailen Amsterdamin kaunista aamua. Mikäs ettei, kulmahuone on 15:a kerroksessa ja koska mäkiä ei tässä maassa juuri ole, näen pitkälle.

Viisi simusessiota on nyt takanapäin ja voin taas itseluottamuksella todeta että kone on taas hanskassa. Noh, tai suunnilleen niin hyvin kun se nyt itseni kanssa voi olla… Pari ekaa sessiota meni hieman ihmetellessä, sen jälkeen ihmettelyä on tuottanut enimmäkseen se kuinka paljon Finnairin proseduurit eroavat valmistajan proseduureista, mutta ennen kaikkea se miten paljon kenialaisten menetelmät eroavat valmistajan vastaavista. Ja pieni reunahuomautus tähän väliin: Ei, se ei todellakaan tarkoita että Finnairin ja kenialaisten menetelmät olisivat samanlaisia…

Olematta lentäjä-alalla, tätä on ehkä vaikea ymmärtää, miten samaa konetta voi lentää niin eri lailla? Onneksi peruslentäminen on samanlaista, kun vedät sauvasta (hyi te pervertikot joilla on likainen mielikuvitus…) koneen nokka nousee, ja työnnät niin se laskee. Laskutelinevipukin on ihan samassa paikassa, näillähän pääsee jo pitkälle, eikö? Kyllä vaan, jopa laskuun asti. Erot tulevatkin lähinnä siinä että missä järjestyksessä asiat tehdään ja mitä sanotaan.

Kuva: Petteri Kontti

Ei edelleenkään kuulosta kovin haastavalta? Ongelman ydin on että olet muutaman vuoden ajan ohjelmoinut aivosi reagoimaan tietyllä tavalla, tietyin komennoin. Golfin pelaajat tunnistavat tämän. Onnenkantamoisen kautta saat oppitunteja Tiger Woodsilta ja hän löytää syyn surkeaan lyöntiisi. Nyt pitääkin muuttaa svingiä. Kertokaa te jotka olette vastaavaa yrittäneet, montako tuntia siinä prosessissa meni, ja miten helppoa on luiskahtaa takaisin vanhaan svingiin?

Otetaan toinen esimerkki: Toistuvien ylinopeussakkojen vuoksi joudut takaisin ajokouluun ja uusimaan inssin. Valitettavasti menetelmät ovat muuttuneet. Kun opettaja sanoo käänny vasemmalle, sinun pitääkin kääntyä oikealle (vähän niinku Spede shown naisten logiikassa). Lisäksi perhanat menivät ja vaihtoivat vilkkujen ja tuulilasipyyhkimien puolta. Kaikki jotka joskus ovat ajelleet vasemmanpuoleisessa liikenteessä tunnistavat tämän…

Helpoin tapa kuvata tätä olisi ehkä kuitenkin: On hankalaa opettaa vanhaa koiraa istumaan.

Ensimmäinen ilta täällä Amsterissa meni nauttien. Kävelin ulkona kaatosateessa, oli ehkä viisi astetta lämmintä. Kylmä sade ja ilma tuntuivat niin virkistäviltä ja olo kotoisalta. Seuraavana päivänä olin ulkona vain sen verran että pääsin taksiin, ja totesin että jaahas, taas pimeätä ja sataa. Kolmantena päivänä totesin jo että milloinkohan pääsen takaisin Nairobin lämpöön. Brasilialainen kollegani nauroi kun kirosin kylmyyttä. Selitin että kyllä minä sen kestän, mutten silti siitä tykkää… Olis varmaan kannattanut ottaa enemmän lämmintä vaatetta mukaan.

En ole koskaan luullut näyttäväni hollantilaiselta, täällä minulle puhutaan hollantia joka kerta, avaan sitten suun tai en. Yksi selitti että kuulostin hollantilaiselta, vaikka ainoa mitä sanoin oli hellou. Voisiko syynä olla maan liberaali maahanmuuttopolitiikka? Tätä nykyään hollantilaiset näyttävät melkein ihan minkä väriseltä tahansa, eikä ulkonäön perusteella välttämättä voi johtopäätöksiä tehdä. Ja kuitenkin tekevät. Ehkä sitten olen sen verran lähellä perinteistä hollantilaisulkonäköä, että voisin olla sikäläinen?