Livet är gott

Poolkeepern från Watamu ser bekant ut...

Livet är gott, visst är det?

Sitter i skrivandets stund i huset, som vi hyrt på kusten. Watamu heter orten och tål jämförelse med många semesterparadis. Vi hyrde ett hus här tillsammans med brorsan o hans familj. Huset är faktiskt stort, enorm kunde man väl säga. Fem sovrum o egen pool, samt  fyra personers personal säger kanske det mesta. Viktigast är förstås kocken och han tycks kunna sin sak. I kväll väntar hummer. Mmmmmm…

Nästan selfie från Blantyre (Chileka heter flygfältet), Malawi.
Första observationsflygningen, piece of cake...

För tillfället framskrider sakerna här i Kenya, sakta med säkert börjar det se ut som om jag måste/får jobba snart. Har under förra veckan suttit med som extra besättning på flyg hit och dit, för att lära mig hur saker och ting sköts. Det sköna med att bara sitta och följa med är att man inte har någon press utan kan helt koncentrera sig på att kolla in vad killarna gör.

En viktigt aspekt av det hela är också att lära sig lite hur flygtrafiken fungerar, eller då kanske mer inte fungerar här. Det är långt ifrån Europas rusningstrafik, men kan trots det bli mer förseningar än där. Det beror förstås på den bristfälliga utrustning flygledningen har. Plussar man ihop det med bristfällig skolning, är det kanske inte svårt att inse att man inte alltför mycket ska räkna med hjälp från det hållet. Om man i Europa har flygledning, så kan man väl säga att här är det mera fråga om en frekvens där man anmäler vad man gör, samtidigt som man försöker undvika att komma för nära något annat flyg. Vissa av destinationerna har dessutom ganska mycket trafik och när många av planen dessutom ljuger om sin position, blir det en ganska intressant soppa. Orsaken till att dom ljuger är att flygledningen inte radar. För att bestämma ordningen på de ankommande flygen, måste flygledningen förstås veta var flygen är. Utan radar är det enda sättet att fråga planen om positionen. Ljuger man då och säger att man är t ex 20km närmare än man på riktigt är, delar flygledningen ut inflygningsturerna baserat på det. Som ärlig händer det alltså ofta att man tvingas vänta på att ett flyg kommer bakifrån förbi, trots att det skulle vara långsammare o längre bort. Sätt ännu till ryska plan som flyger omkring utan att ha en positionsindikator (sk. Transponder), blir soppan intressant.

Är helt enkelt tvungen att parafrasera Bubi Wallenius, som
som tyckte att det såg mörkt ut på Kameruns
avbytarbänk i fotbolls-VM för länge sen. Det ser också mörkt
ut på flightdeck...

Allt detta har jag alltså bekantat mig med under veckan som gått. Dessutom försöker jag lära mig hur de jobbar och vilka papper mans ska fylla i. Det låter kanske inte som så mycket, men tro mig, det går att flyga ett och samma plan på ganska många olika sätt. Inte det konkreta flygandet alltså, men allt som hör till (pappersjobb, procedurer mm.)

Nu just väntar jag på att få min licens, den kenyanska alltså. All skolning är avklarad och endast pappersarbete återstår innan skolningsflygen. Endast är förstås en underdrift, jag  blev inte överraskad av att det blev problem med pappren…

Efter noggrant ha konsulterat min loggbok, fyllt i den på nytt och fixat en lämplig stämpel, fyllde jag i alla ansökningsblanketterna. Det var sammanlagt fem olika där det frågades all slags info. I synnerhet viktigt tycktes erfarenheten från början av min karriär vara, ca tjugo år tillbaka. Man skulle tycka att då minimi erfarenheten är 1500 flygtimmar och jag har 9600, så är det kanske inte så på minuten. Fel. Allt skulle vara noggrant ifyllt med stämplar i loggboken.

Kopior hade jag tagit ta det mesta, men inte tillräckligt. Självklart kunde de inte fixa de kopior som behövdes där på avdelningen (trots hyfsat stor kopieringsapparat), utan jag tvingades jaga reda på en mer positivt inställd avdelning. Eftersom det här är Afrika, fixa det sig ganska lätt. Så stod det på formulären att det behövs två passfoton, det behövdes fyra. Jag blev inte överraskad.

Licensen skulle vara färdig på sju arbetsdagar, det var den förstås inte. Det visade sig att enligt deras uppfattning fanns det ett formulär för lite, ett som krävde underteckning av inspektören (han som kollade mig i Amsterdam). Med tanke på att första förslaget var att jag måste göra en extra skolningsflygning, känns det extra formuläret som ett billigt pris. Förslaget var dessutom mitt, vet inte om de annars hade kommit att tänka på saken…

Nu väntar jag alltså på formuläret, så att jag också kan underteckna det och föra det till myndigheterna. Borde gå hastigt och lustigt sen, men vem vet. Sa jag redan att vi är i Afrika… Så fort jag får licensen börjar flygningarna på riktigt. Skulle gissa på att jag i slutet av mars blir utcheckad och får börja flyga som vanligt, mycket kan dock hända innan dess.

Brorsan kom hit förra veckan från det kalla o mörka Finland. Efter några dagar hos oss, åkte de på en fem dagars safari, i förrgår träffades vi här i Watamu. Nu har vi i ett par dagar simmat, solat, slappat och ätit gott. Funderar emellanåt vad det skulle bli av det hela om man bodde här…Not a bad idea…

Inget skämt. Pansarvagnarna bevakar flygfältet i Jubba,
Sydsudan. Landet är alltså i princip en krigszon, ja inte
bara i princip. Dom rekommenderar inte att man övernattar
i Sydsudan. Blir man ändå tvungen att göra det, ska man INTE
gå ut på kvällen, de lokala tycker om att skjuta med sina
vapen i fyllan och villan. Dessutom, förolämpa aldrig en lokalbo,
prygling är ännu i bruk. Kul va?...