Savanneista shoppailuun

Taustalle soimaan: Bo Kaspers orkester: Dansa på min grav

Viime sunnuntaina Nairobissa oli normaalia hiljaisempaa. Normaali ruuhka loisti poissaolollaan. Poissa olivat pakokaasuja sylkevät Aataminaikaiset kuorma-autot. Poissa oli myös kymmeniä ihmisiä, pysyvästi.

Tuntuu liki absurdilta näin läheltä seurata miten tuhansien ihmisten elämä muuttuu, ehkä lopullisesti, olematta itse kuitenkaan osallisena. Oma osuus rajoittui ohi-ajoon pari tuntia myöhemmin. Ihmeteltiin kyllä mitäköhän kaikki katselevat, mutta veikkasimme liikenneonnettomuutta. Pieleen meni.

Absurdia on myös nykyaikainen reaaliajassa oleva seuranta. Seuraavaksi pääsemmekin varmaan livenä seuraamaan lahtausta; oho, tuossa ampuivat taas yhden.

Täällä Keniassa presidentti on kannustanut kansalaisia yhtenäisyyteen. Yhtenäisyys onkin näkynyt pitkinä verenluovutusjonoina ja tukea on virrannut kriisirahastoon. Toistaiseksi väkivallan merkkejä ei ole näkynyt ulkosalla. Kenia on lyhyen historiansa aikana osoittanut että pinnan alla kytee ja väkivaltaan ei ole pitkä matka. Keniassa on paljon somaleja, jotka vuosien mittaan ovat löytäneet täältä turvasataman ja aloittaneet uuden elämän, osallistuen aktiivisesti talouteen. Veikkaan että moni heistä pelkää tällä hetkellä kenialaisten kostotoimenpiteitä, sen verran vahvasti Al-Shabaab yhdistetään Somaliaan.

Täkäläiset somalit ovatkin nyt tienhaarassa. Ottamalla vahvasti etäisyyttä väkivaltaisuuksiin ja katkaisemalla järjestöön kaikki siteet, niin henkiset kun varsinkin taloudelliset, he saattaisivat antaa terroristijärjestölle kuoliniskun. Asiantuntijat ovat täällä suurin piirtein yhtä mieltä siitä ettei Al-Shabaab ole enää voimissaan ja yrittää nyt epätoivoisesti saada huomiota (ja rahaa). Jos taas somalit eivät liiemmälti reagoi, se luetaan herkästi tukena järjestölle.

Kenialaisille tämä on myös näytön paikka. Pystyvätkö he hoitamaan jälkipyykin siististi mutta tehokkaasti? Haaste on valtava eikä täkäläinen tehokkuus ainakaan vielä ole tehnyt vaikutusta. Jos he nyt pysyvät yhtenäisinä eivätkä sorru väkivaltaisuuksiin (varsinkaan somaleja vastaan), toivoa löytyy. Maassa, joka on koottu n viidestäkymmenestä eri heimosta, on ollut paljon levottomuuksia. Kenties tämä voisikin yhdistää kenialaiset yhä enemmän yhdeksi kansaksi. Kenialaiset ovat ylpeitä maastaan ja juuristaan, oikeutetusti, tämä ylpeys täytyy vain suunnata oikein. Presidentti Kenyatta on ollut virassaan vasta muutaman kuukauden ja haaste on nuorelle pressalle melkoinen. Toistaiseksi hän on enimmäkseen esiintynyt edukseen, monen mielestä ICC:n oikeudenkäynnin lykkäämispyyntö oli kuitenkin turha. Kenyattahan on varapresidenttinsä kanssa kansainvälisessä tuomioistuimessa, syytettynä edellisten vaalien levottomuuksista. Hän pyysi että oikeudenkäyntiä siirretään Westgaten takia.

Jonkun verran keskustelua käydään nyt siitä ovatko viranomaiset kertoneet kaiken minkä tietävät. Moni uskoo että taustalla on enemmänkin. Vahvistamattomien YK lähteiden mukaan uuden hyökkäyksen riski on todellinen, se jäänee nähtäväksi. Itse en usko tällaiseen. Toisaalta, vaikka uskoisinkin, eipä se juuri elämää täällä muuttaisi. Kaupassa on käytävä ja elämä jatkuu. Ympäristöä kannattaa varmasti normaalia tarkemmin seurata, mutta pelolle ei kannata antaa sijaa. Kuten moni täällä sanoo, tämä olisi voinut tapahtua missä vaan. Hereillä täällä Nairobissa on joka tapauksessa oltava, sen verran todellinen on ryöstöjen ja autokaappausten uhka. Toisaalta, talonpoikaisjärjellä pärjää pitkälle täälläkin. Kyse on ennen kaikkea riskien minimoinnista.

Katukuvassa tragedia ei paljoa näy. Ryöstöjen ja autokaappausten riski nousi niin kauan kun viranomaiset keskittyivät Westgateen. Ostoskeskuksissa ja kouluissa on lisää vartijoita, näkyy siellä muutama aseistettu sotilaskin. Hyvä näin vaikka hieman pelottaakin tuo kasvanut aseiden määrä, toivottavasti eivät ole kovin liipaisinherkkiä… Yleensä vartijat ovat aseistamattomia, täytyy vaan toivoa että pelottava vaikutus on riittävä. Pitkällä tähtäimellä, ainakin lähikuukausien aikana, uskon että täällä on turvallisempaa liikkua. Miten pitkään, se riippuu sitten kollektiivisesta muistista, ja kollektiivinen muisti kuten kaikki tiedämme on usein pelottavan lyhyt.

Från savanner till shoppingcentrum

För dom som missade Husis.

Suomeksi vastaava pian.

På söndagen kändes Nairobi som en ganska tyst stad. Borta var den typiska rusningstrafiken. Borta var de urgamla lastbilarna som spyr ut avgaser likt Vesuvius, borta var en hel del människor, inte enbart från gatubilden utan från världen.

Det känns absurt att på nära håll följa med hur livet för tusentals förändras, kanske för gott, utan att själv vara del av det. Man känner sig lite som en rymdvarelse, hälsningar från planet x. Kanske det är typiskt för nutiden, möjligheten att vara överallt, i realtid. Nästa steg blir väl att i realtid med bild få vara med terroristerna då de slaktar oskyldiga; titta, där dör ännu en otroende.

I Kenya har presidenten hållit tal och manat landet till enighet, en kallelse som man hörsammat väl. Köerna till blodgivningen har varit långa och bidrag har flutit in till krisfonden. Också om Al-Shabaab kraftigt kopplas ihop med Somalia, har jag inte ännu hört rykten om våld mot somalierna. I Kenya finns många somalier som tvingats fly sitt hemland och nu etablerat sig här.

Nu står somalierna i Kenya inför ett vägskäl. Genom att kraftigt ta avstånd från det skedda och skära av alla bidrag mm till organisation, kanske man kan ge den en dödsstöt. Experterna här anser generellt att organisationen kraftigt försvagats och attentatet var ett sista nästan desperat försök att få stöd av somalierna.

Om igen somalierna håller sig passiva utan desto större engagemang varken för eller emot, finns risk för att terroristerna kan fortsätta sin verksamhet. Just nu är de flesta experter eniga om att terrordådet var en hämnd för Kenyas engagemang i södra Somalia, där kenyanerna varit del av de afrikanska styrkorna som försöker hålla just Al-Shabaab på mattan.

Kenianerna kan också välja riktning. Ifall sorgen och rädslan vänds till ilska och hat, är de lokala somalierna en tacksam målgrupp. Förutom katastrofala humanitära följder skulle det antagligen slå ganska hårt till mot den kenyanska ekonomin. Många av somalierna här har etablerat sig som affärsmän och liknande, de är tillräckligt många för att påverka den unga demokratins ekonomi. Låt oss hoppas på att man i stället väljer att förenas mot terrorismen och genom enighet visa att det är oacceptabelt. I bästa fall kunde det bli ännu ett steg på vägen mot ett enigt folk där stamtillhörighet betyder mindre och mindre. Det är åtminstone vad som skulle behövas. I ett land där skillnaderna mellan rika och fattiga är enorma samt korruptionen utbredd, ligger våldet ständigt under ytan och pyr.

I gatbilden syns dramat inte mycket. Risken för rån och bil kidnappningar har ökat, eftersom myndigheten och polisen varit så fokuserad på Westgate. Shoppingcentren och platserna för folksamlingar har en ökad närvaro av säkerhetsvakter. Eftersom vakterna ofta är obeväpnade får vi hoppas på att den avskräckande verkan är tillräcklig. På lång sikt, åtminstone de närmaste månaderna, tror jag att vi kommer att uppleva förbättrad säkerhet, med fler vakter, poliser och kanske också militärer i vardagsbilden. Hur länge, det beror på det kollektiva minnet.

Odottavan aika on pitkä

Nyt se on todistettu, odottavan aika on pitkä. Kirjoituksen ydinviestiä ei tulisi paljastaa heti ensimmäisessä kappaleessa, mutta tuskinpa tämä mikään salaisuus on. Nyt olen kuitenkin tehnyt empiirisen tutkimuksen asiasta, itselläni.

Luulimme jo löytäneemme konttimme Crescent Islandilla,
onneksi se ei sittenkään ollut meidän (ehkä)...

6. syyskuuta minun piti lähteä koulutukseen Etelä-Afrikkaan. Kurssi peruttiin edellisenä päivänä, sitten ilmoitettiin että se onkin kuukautta myöhemmin (ehkä Kirj. Huom.). Ei auta kuin odottaa, koska kaikki muu koulutus on tehty, pl simut. Simuja ei taas voi (koska näin on päätetty) ajaa ennen kyseistä päällikkökurssia. Joten odotus.

Huonekalumme ovat nyt seisseet Mombasan satamassa yli kolme viikkoa (ja sinnekin ne tuli ilmoitettua myöhemmin). Saamme ne sitten kun saan työluvan. Työluvan saan sitten kun…no, itse asiassa en tiedä. Ekat kolleegani saivat sen kuudessa viikossa, anssani samaan aikaan hakeneet saivat sen yli kaksi viikkoa sitten. Itse olen nyt odottanut sitä kolme kuukautta. Ja vieläkin odotellaan. Joten kyllä, odottavan aika on pitkä.

Ira kävelyllä kirahvien kanssa.

Lapset käyvät nyt koulua ja yrittävät sopeutua siihen. Viikolla siis on runsaasti aikaa odotella. Myönnettäköön että vielä on oppimista odottelussa, kyllä afrikkalaiset tämän lajin hallitsevat huomattavasti paremmin. Ovat syntyneet siihen ilmeisesti. Yhden päivän aikana ei kannata liikaa edes yrittää, ei se onnistu.

Yritimme yhdelle päivälle tilata jääkaapin toimituksen, netin toimituksen ja verhojen mittauksen. Näistä kolmesta ainoastaan yksi toteutui, verhojen mittaus. Ikävä kyllä annettu tarjous oli ihan posketon, jopa suomen hinnoissa. Neljän makkarin ja yhden olohuoneen verhot olisivat maksaneet yli 4000€! Täällä olettavat yleisesti että kaikki ulkomaalaiset kylpevät rahassa ja ovat hieman yksikertaisia…

Viime viikonloppuna löysimme hienon paikan. Designhotelli viimeisen päälle hoidetulla pihalla ja uima-altaalla, jossa vietimme suuren osan päivästä. Ei tarvitse olla jäsen, riittää kun tilaa ravintolasta jotain. Allas oli vähän viileähkö, mutta kyllä siellä hetken pystyi pulikoimaan.

Tällaisiä kuvia on hauska levittää, elämä on jatkuvaa
altaalla oleskelua:-)

Kelit ovat hieman lämmenneet, yöt ovat myös hieman lämpimämpiä. Pientä sadekautta täällä odotellaan. Eilen satoi hieman, muuten ei ole satanut pitkään aikaan. Odotteluksi on siis tällä hetkellä mennyt, jopa sään suhteen… Edelleen kuitenkin uskon että asiat täällä järjestyvät, ilmasto muuten sopii suomalaiselle oikein hyvin. Asante (kiitos).

Tid, trafik och tillstånd (eller tålamod)

Scorpions, Still Loving you

"Time, it needs time" sjunger Scorpparna i sin gamla hit.

 Scorpions har lyckats fånga själen i det afrikanska livet, tid. Också om det finns mycket fattigdom, så en resurs som det tycks finnas obegränsat med är tid. Det här är förstås ingen ny upptäckt, brorsan varnade nog mig redan.

Den ekologiska Camp Kigio.

Jag vet inte vad som kom först, hönan eller ägget: För att få nånting gjort här krävs det tid. Tid för att förflytta sig från en plats till en annan, tid för att gå till butiken, tid för att gå i skolan, tid för att få nånting fixat. Å andra sidan är det ingen som har bråttom, eftersom dom tycks ha obegränsat med tid. Installatören kommer när han kommer, trafiken står stilla mest hela tiden, städningen av lokalen tar hela dagen i anspråk, listan kan göras lång. Frågan är hur kan man ha obegränsat med tid när allt man gör kräver så mycket tid? Svaret är definitivt ja.

Vi gjorde en veckosluts utflykt och övernattade på ett reservat ca 100km från Nairobi. Det var mitt i djungeln och dom satsade på riktigt hårt på ekologin, vilket var glädjande att se. Hyddan vi sov i var snygg och mycket rymlig, varmvatten o wc fanns också. Det som inte fanns var värme. På kvällen var det skönt att krypa in under täcket, när det hade placerat en varmvattensflaska (sån som man sett i engelska filmer, ni vet) under täcket. Tyvärr var det på morgonen som den skulle ha behövts, temperaturen sjönk under 10 grader, både ute och inne… De extra täckena kom väl till pass.

Respect. De här små liven lönar det sig inte att komma
för nära, dom lär ska vara lättirriterade.

I reservatet såg vi inte så mycket vilddjur, det mest spännande var kanske hyenorna vi såg på nattsafarin. Annars såg vi sebror, olika slags gaseller (Thomson och impala), vildsvin (dem fanns det mycket av), elan (en slags större hjort) och skymten av en leopard (men det var bara en skymt så räknas nog inteL).

Söndagen förflyttade vi oss till Naivasha, såg flodhästar, en del pelikaner o andra fåglar (bl a en stor örn), men mest spännande var kanske att promenera med girafferna. Närmare än fem meter vågade vi oss inte, knappast skulle de ha släppt oss ens. De är trots att vilda, och stora… Rovdjuren lämnar vi till en annan gång.

Trafiken har jag tidigare talat om, men jag kan inte låta bli att häpna. Tyvärr är det så att man anpassar sig och börjar själv köra liknande, det är djungellagen som räknas. Äta eller bli äten. Det stora problemet på landvägen är lastbilarna. Långtradarna är ofta helt ok, nästan som i Finland, men lastbilarna har sett bättre dagar. Det är så dåliga att de sällan kör över 60, dessutom fastnar de ofta i uppförsbackarna.

Vildsvinsfamiljen på tupplur, lillisen i mitten.

Det här leder förstås till att alla vill förbi dem så fort som möjligt, och då gäller det att hålla sig framme. Försöker du inte dig på likadana hårresande omkörningar som de andra, så kommer nästa bil och tränger in sig framför dig. Tyvärr saknar de flesta bilister här trafikvett överhuvudtaget och kör om i tid och otid, utan att ha en aning om det kommer nån emot. Ännu har vi inte sett nån krock, men det är nog bara fråga om tid. Själv blev det en knapp omkörning, när jag valde ett dumt ställe att köra förbi, för att inte bilen bakom mig skulle göra det. Mycket riktigt kom det bilar emot, medan jag ännu var på utsidan av lastbilen… Nå det blev trångt och blinkande av lampor men vi överlevde. Lite gick pulsen upp också förstås.

I Nairobi är pulsen på trafiken en annan, här vill man förbi för att komma framåt, om så än bara en meter. Inga regler gäller, i synnerhet inte i rondellerna och korsningarna. Problemet är att högerregeln bara gäller nu och då. Det slutar ofta med att korsningen (dvs mitt i korsningen) är full av bilar som ska svänga åt olika håll, men inte ryms att göra det, sedan står trafiken förstås. Eller så kör man sonika på filen för mötande trafik och blockar även den. Allting baserar sig på brist av trafikvett (och regler) och bristande respekt, det viktiga är att man själv kommer fram. Läser ni beskrivningen av körkortprovet i bloggen innan, kanske det förklarar en hel del. Förresten, det är nog skönt med fyrhjulsdrift och högt underrede på bilen.

Det kändes ganska nära, fast det kanske
inte ser ut så...

På hemmafronten händer inte så mycket just nu. Vi väntar ännu också på mitt arbetstillstånd, som kommer…ja när som helst. Kanske. Mina kolleger, som ansökte om tillståndet samtidigt, fick sina tillstånd förra veckan. Logiskt sett borde jag alltså få det när som helst, tyvärr gäller inte logik alltid här. Annars vore det väl inte så farligt, men innan arbetstillståndet får vi inte heller möblerna, vilket betyder att det är besvärligt att flytta in i vårt hus. Just nu tittar vi på kostnaderna för att hyra möbler, det kan trots allt dröja veckor ännu innan jag får tillståndet… TIA

Som område är Karen betydligt lugnare än var vi bor nu, också om vi hört om rån o dylikt även i vårat område. Själva bostadsområdet borde vara lugnt, det är väl närmast om man kör omkring mitt i natten (också i Karen) som det kan vara lite riskablare, vi får väl se.

Det är väl nu som vädret i Finland så småningom börjar skilja sig från vädret här. Här går vi mot varmare tider (och nätter), i väntan på en regntid som inte ännu synats till. Häftiga regnskurar får man nog nu och då, som tur har vi nu åtminstone en generator införskaffad. Elavbrott är nämligen inte ovanliga.

Tjöflöjt!