Det är det då
inte. Hela familjen ska med. Själv börjar jag strax jobba där, familjen kommer
efter i augusti. Familjen, det är då min kära fru Ira, som tänkte ta lite
ledigt och fundera på vad hon ska göra när hon blir stor (inte så där fysiskt
hoppas jag utan liksom vuxen…). Ridning räknar hon med att kunna hålla på mer
än tillsvidare (det är lite så jag sålt konceptet, men schhh…), kanske också
något med välgörenhet. Får väl se bara vi först installerat oss.
Ronja borde börja
i klass 3 på hösten, nu blir det i stället klass 4 och på engelska… Nå, barn
lär sig hastigt och vi tror att hon kommer att klara sig bra redan innan året
är slut. Början kan bli lite tung, men hoppeligen ändå vårt mödan. De
internationella skolorna i Nairobi verkade bra (de fem vi kollade in), och vi
är inte det minsta rädda över att hon inte ska lära sig tillräckligt för att i
Finland kunna fortsätta på samma klass med sina kompisar. Tvärtom tror jag att
hon kommer att vara på lite överkurs, samtidigt har jag också svårt att förstå
hur Finland klarar sig så bra i Pisa-undersökningarna, åtminstone på basen av
det vi sett i Nairobi. Ronja var väl den som mest tvekade, närmast på grund av
att kompisarna redan blivit viktiga, men initiala tvekan försvann snabbt. Nu
ser hon redan fram emot att rida (jepp, jag sålde samma koncept här…) oftare
och vi tränar redan engelska hemma lite nu och då.
Nicolas var
direkt med på flytten, ”finns där geparder?”, var första frågan. Visst finns
det, gäller bara att hitta dem. Han såg nöjd ut när han deklarerade att då behöver han inte gå i skola, om vi
flyttar. Nix gubben, så funkar det inte. Däremot får han börja i klass 2, i
stället för förskolan i Helsingfors. Där brukar man redan kunna läsa, men det
snappar han nog upp hastigt och lustigt. Matematiken kan han redan. Fotbollen
kan han nog fortsätta med där, men lite nyheter blir det eftersom man följer
det brittiska systemet. Han kommer att lära sig bl. a rugby och cricket!
Simning tränar man också mycket där, så det blir nog bra.
Sist men inte
minst jag (jag är faktiskt längst i familjenJ). Efter att i stort sett flugit omkring i
samma områden i över femton år, känns det som en nytändning. Jag vet att det
inte blir lika strukturerat som i Europa, mycket förseningar o andra problem,
ändå ska det bli roligt pröva på det. Hade det inte blivit av nu, är chansen
stor att det aldrig blivit av, eller sen efter pensionering. Barnen är ännu så
små att rötterna i Finland inte är så djupa, och Ira såg också det som en
möjlighet att se o pröva på något nytt. Dessutom, hade vi inte fattat beslutet
nu, är jag övertygad om att vi senare ångrat oss (typ dom 15 följande åren…).
Mycket
arrangemang o fixande blir det nu innan avfärd, men snart är det klart:
Äventyret kan börja, Jambo Kenya!
Tämä ei ole vain
minun seikkailu, vaan koko perheen. Ira, Ronja ja Nicolas muuttavat nimittäin
mukanani sitten kesän jälkeen. Itse lähden reilun viikon kuluttua…
Lapset eivät ihan
heti innostuneet muutosta, mutta näinhän se on, lapsi ei tykkää muutoksista.
Myönnettäköön että Nicolas oli myyty sen jälkeen kun selvisi että siellä voi
nähdä gepardeja… Ronjalle taas kauppasin ratsastusmahdollisuutta (ja Iralle).
Toivottavasti en ole huijannut heitä…
Lapset aloittavat
suoraan englanninkielisen koulun, mutta eiköhän se muutaman kuukauden kuluttua
jo hyvin suju. Brittisysteemissä kun ollaan niin pääsevät sitten tutustumaan
niin jaloihin urheilulajeihin kuten rugby, kriketti ja maahockey! Tämä
tarkoittaa todennäköisesti myös että minunkin täytyy kriketistä jotain
ymmärtää, jotta voin katsella heidän pelejä…
Sorry for
the misleading header. This is not just about me, actually it is equally much
about the life and times of my family. The family is Ira, my beautiful and
wonderful wife, who decided a little time off from work might do some good. She
also likes the idea of having a bit of time to decide what to do when she grows
up. Horseback riding is a favourite pastime, which should be easily kept up
while in Nairobi. She is also interested in possibly doing some charity work,
but let’s just first try to settle in.
Ronja, our
daughter, will start fourth grade and is equally into the horsething. She was a
bit worried about parting from her friends (and her dad for two monthsL), but is coming to terms with that
already. She will also have a bit of struggle in the beginning, as the school
language will be English. She’ll has to go from 0-100 in no time.
The same
goes for Nicolas, our family’s youngest member. He’s going start in the same
school, but in second grade. Right now he knows about five English words… He’s looking
forward to seeing cheetahs and playing football. What he doesn’t know that he’ll
also learn rugby, cricket (yikes!) and landhockey. You would never guess there
is an English heritage in the international schools…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar