Semester

Bakgrundsmusik

 Tiden flyger, också då när jag själv inte gör det. Vi närmar oss med stormsteg barnens sommarlov. Trots att skolorna här inte slutar förrän 2.7, var tanken att att familjen skulle dra iväg redan på veckoslutet. Små moln har det dykt upp horisonten, då i form av lunginflammation hos båda barnen. I Ronjas fall var det säkert en följdsjukdom efter hostan hon fick i Finland, Nicu smittades säkert av Ronja. Själv har jag inte drabbats, beror antagligen på vaccinet jag fick innan vi kom hit. Det är ett vaccin jag måste ta med 5 års mellanrum, eftersom jag saknar mjälte och därmed är mer utsatt för vissa bakterier. Pneumokocken är en sådan, och sällan har jag varit så nöjd över vaccination som nu.

Sällsynt väl ordnat kaos, när två flygplan har boarding ur
samma gate... Normalt sett springer det en massa
människor bland flygplanen.

Nå, barnen är på bättringsväg, också om Nicolas ännu har en rojsig hosta, febern är åtminstone borta. Återstår att se om de är i reseskick på veckoslutet, annars får de skjuta upp åkandet några dagar. Inte mig emot, eftersom jag själv ännu har dryga tre veckor jobb.

Jobb ja, jag trodde naivt nog att mina sommarledigheter var godkända för länge sedan, när det plötsligt klarnade att så inte var fallet. Efter lite förhandling och övertalning, blev de planerade 7 veckorna 5, inte helt fel det heller. Tycks bli lite kvarstående semester också då.

På jobbfronten är det annars lugnt just nu. Efter att jobbat rätt så mycket, har jag nu det lite lättare. De senaste dagarna har jag nämligen haft övernattningar, om än korta sådana. Det innebär att vi på kvällen drar iväg nånstans, sover ett par tre timmar och kommer tillbaka på morgonen. Det fina med såna här turen är att de innefattar två dagars jobb, fast det då bara är en natt.

Så här lugnt har det inte varit hela tiden. Jag har faktiskt haft två sammandrabbningar med min chef, våra personligheter tycks inte riktigt passa ihop. Den första gällde frågan om betalt för att jobba lediga dagar. Såhär går det alltså till på de flesta håll i världen: Piloter har ett fastslaget antal lediga dagar per månad, här då 8 stycken. Emellanåt frågar arbetsgivaren om du kan tänka dig att sälja din lediga dag, dvs jobba. Priset är fastslaget på förhand, normalt sett lönen för en dags jobb. Ganska logiskt eller hur?

På samma sätt fungerar det här också, piloterna får betalt för att jobba på lediga dagar. Problemet är att inte tycks gälla oss utlänningar. Trots att det länge varit snack om det, så har ingenting hörts. I god tid började jag fråga om saken. Alla, t.o.m. min andra gruppchef höll med om att det är klart att man ska få betalt. Det svåra med frågan är att ingen vill ta ett beslut i saken. HR sa att de ska diskutera med flygavdelningen, flygavdelningen sa att de ska titta på kontraktet. Problemet är förstås att det inte står i kontraktet.

Några baggagecontainers väl ordnade...

Efter att de velat tillräckligt länge informerade jag om att tills söken är löst är det onödigt att vänta sig tillmötesgående från min sida, i hopp om att få saken att framskrida. Det visade sig till slut inte vara en fungerande taktik, kenianerna reagerar inte väl på dylik press. Det hela slutade i en konfrontation där min chef skällde ut mig och meddelade att det är bäst för mig att jobba, om vill ha en framtid i bolaget. Därpå publicerade han ett brev där han, förutom att svartmåla mig som besvärlig och omedgörlig, spikade teserna för framtiden. Ingen flex för herr Nyström och han ska aldrig ringas upp på ledig dag, samt lite annat. Och jo, jag gick nog på jobb på dagen i fråga. Det är svårt att kort återge alla nyanser i händelsen, men det visar klart i alla fall att kulturen är annorlunda än i Norden.

Påhejade av chefens brev, trodde sig förstås de gör arbetslistorna att kunna sätta hur mycket jobb åt mig som helst, vilket de också försökte. Efter många emails och frågor hit och dit, korrigerades till slut min arbetslista. Regler är regler.

På tal om regler förresten, den andra konfrontationen jag skrev om på finska, visar att det inte tydligen alltid är så. Chefen min tycker helt klart att man inte behöver följa alla regler. Vid behov kan man skippa vissa. Tur nog har jag en betydligt mer diplomatisk vice-chef, som inte resonerar på samma sätt. Ett exempel: Det står i handboken att man inte får flyga till en destination, om man inte besökt den inom de 12 senaste månaderna. Det är en onödig paragraf och det finns egentligen inget skäl för den att finnas där. Problemet är att den finns. Min vice chef insåg detta och sa att de ska försöka ändra på paragrafen, min chef tyckte igen att det inte är så noga. Han tycker att jag är besvärlig, men det nämnde jag kanske redan? Han är rentav arg på mig för att jag inte vill bryta mot den. Som exempel nämnde har Emirates. ”Tror du att piloterna på Emirates inte kan flyga till destinationer där de inte varit förut”, frågade han mig. Jag svarade att de har säkert ingen motsvarande paragraf. ”Tjafs”, tyckte han.

Jag nämnde tidigare att i Juba är alla VIP-personer.
Nu hade vi en riktigt VIP med oss, eller VVIP som
det här heter, Sydsydans presidentfru.

Efter däcksepisoden, när han igen skällde ut mig, föreslog jag via vice chefen en vapenvila. Motiveringen var att allting hoppeligen lugnat ner sig när jag återvänder från semestern. Nu blev ju inte semester så lång som jag tänkt, men kanske det räcker i varje fall. Ibland är det bättre att bita sig i läppen och hålla tyst, något jag har svårt med. I synnerhet om jag anser mig ha rätt, fråga fast Ira…

Något sånär stabilt knallar livet på här. Problemen är andra än i Finland, men man vänjer sig. Kanske. Jag försöker mer och mer tänka på det som min gode vän Janne Jonasson sade. De flesta har hört uttrycket, det här är Afrika (TIA), men hur många känner till att uttrycket fortsätter? ”Africa always wins”, sa Janne. Mycket sant, har jag kommit fram till. Det går inte att försöka tvinga afrikanerna till att göra något, trots att du skulle ha all rätt i världen. Det är bättre att lära sig deras sätt att tänka och den vägen försöka påverka. I den mån är de likadana som kineserna, ytterst stolta som inte viker undan för ”utpressning”. Tvärtom, utpressning får dem att sparka bakut. De måste få lösa problemet på sitt sätt. Svårigheterna uppkommer förstås när deras sätt att lösa problemet är att skjuta det ifrån sig och hoppas att det försvinner med tiden. Likaså räds man i allmänhet för att ta något som helst slags ansvar. Exemplet med ersättning för att jobba ledig dag belyser det här. Problemet är inte stort, egentligen inget problem, men ingen vill ta ansvaret för det beslutet.

Landningsbanan i Juba. Notera groparna.

Av bilarna har Subarun visat sig utmärkt. Den tar mig pålitligt till och från jobb och har inte haft några egentliga problem. Pradon däremot ger oss konstant huvudvärk. Efter att nu haft den hos en garanterat kunnig mekaniker, står det klart att det bästa vi kan göra är att sälja den. Som mekanikern sade, bättre att ta en liten förlust och skaffa en bil man kan lita på.

Vädret har de sista dagarna varit lite ruggigt. Lite har det regnat, inte tillräckligt för naturen dock, men mest är det bara mulet. När det är mulet här stiger temperaturen inte mycket över 20 grader, av nån anledning känns det ruggigt här då. Jag vet, midsommaren i Finland var den kallaste på 30 år osv, men är man van vid 25-30 grader tycker man att nattemperaturer kring 13 är faktiskt låga. Nå, vi räknar med att värmen hittar tillbaka till Finland, sådär lämpligt inför vår semester…