Tillbaka i vardagen igen.

Sommaren var underbar i Finland, med fint väder, go’ mat o ännu bättre vänner. Nu har vardagen återvänt också till Nairobi. Barnens skola har börjat igen, Ira pysslar med sitt och jag flyger för det mesta. Började med simulator i London (som gick helt hyfsat) och är nu ute på linjerna igen.

Notera hur olika mönster girafferna kan ha.

Vapenvilan med chefen verkar hålla, vi är artiga med varandra och han t.o.m. stöder mig när jag ska ha mina lediga veckor. Ja, för dom som inte visste om det, så står det i kontraktet 8 veckor jobb och 2 veckor ledigt. Det är alltså tänkt för någon som är här utan familj och sedan pendlar hem emellanåt. Eftersom min familj är här så bara tackar jag och tar emot.

I gengäld för att chefen behandlar mig väl, så försöker jag vara mindre besvärlig. I praktiken betyder det här att jag kanske lite blundar emellanåt. Det betyder förstås INTE att jag tullar på flygsäkerheten, men det finns vissa situationer där det kanske är helt enkelt lättare att inte protestera. En sådan sak är att till nya destinationer borde jag ha en skolningskapten med, enligt paragraferna. Det är inte en helt vettig paragraf, men den finns där. Kenyanerna bryr sig inte om den, så emellanåt tröttnar man på att vara Don Quijote och hela tiden slåss mot väderkvarnarna. Det är lite som att i Finnair kräva speciell checkout för att man ska flyga till Kuopio, bara för att man inte varit där under det senaste året. Medan man i Finland hastigt och lustigt skulle ta bort paragrafen eller ändra den, så här struntar man mer eller mindre i den. Den ändras sedan när den ändras, om den ändras. Det är ju inte så viktigt eftersom ingen ändå bryr sig om den…

Den stora migrationen håller på.

Det nya för oss här har varit olika slags magbobbor. Hittills har de inte varit allvarliga, men nog relativt seglivade. Oftast härstammar de från smutsig mat, i synnerhet sallad är lätt förorenat. En bra orsak till att lämna kanin maten (=sallad) ifred… Nu senast krävde det två penicillin kurer innan bobban gav sig. Det hjälper inte fast man hemma skulle vara hur hygienisk som helst, det är restauranger o dyl som är riskzoner.

Vardagen här är inte så annorlunda än i Finland. Visst skiljer förstås vädret t.ex., här vet man att det är lite svalt på morgonen men blir varmt på dagen och oftast regnar det inte. Det är nog kanske för barnen som skillnaderna är större. Nicolas (7år) går nu i klass 3 och Ronja (10år) i klass 5. Skoldagarna är långa, från kvar över åtta till nästan fyra. En halvtimmes paus har de samt en timmes lunchpaus, inga andra raster. Halva lunchen går dessutom ofta åt till extra aktiviteter som musik, simning eller squash. Å andra sidan har de gymnastik nästan varje dag, så nån slags motion blir det ju nog och utlopp för lite energi.

Det är inte heller tal om att barnen skulle kunna ta sig själv till skolan, inte då. Man kan förstås betala för skolskjuts, men de allra flesta för och hämtar barnen själv. I och med att det inte egentligen finns kvällshobbyn på vardagar, så slipper man köra flera gånger, vilket förstås är skönt. Mörkt blir det klockan sju, och det betyder på riktigt mörkt. Gatlyktorna är ganska sällsynta här, så efter mörkrets inbrott undviker vi nog att röra oss, men inte finns det ett så stort behov heller. Jag kör förstås på udda tider till och från jobbet, men hittills har jag inte stött på problem, rör mig nog mest på trafikerade vägar förstås.

Vilostund med leopardskinn.

När vi kom hit hade jag en tanke om att göra världen till ett bättre ställe. Tyvärr har det inte förverkligats, inte så som jag tänkt i alla fall. Visst stöder vi en skola för fattiga, men det är nog mest ekonomiskt. Å andra sidan är det förstås oftast pengar som behövs. Samtidigt försöker vi ta bra hand om vår personal, men det är ofta en liten balansgång. Det fungerar inte med att vara för rejäl, det leder till förslappning ganska hastigt. Tyvärr är det så, det fick vi själva också erfara. Vi försökte till en början vara så där nordiskt reko, med mycket friheter att själv bestämma över arbetsdagen och dess längd, så länge arbetet blir gjort. Det fungerade inte och vi fick övergå till mer traditionell arbetsgivarstil, men exakta arbetstider och uppgifter. Nu har det fungerat bättre.